Aftonbladet – 20 februari 1845, sida 1

I spetsen för dem stod förvaltaren med skri? varne och sockerkokarne, alla hvita, hvilka mön strade lederna och ordnade tåget till landthuset Ändtligen gaf den förstnämnde tecken till upp: brott, och den glada, svarta skaran tågade nu, mec barnen förut, hvilka buro korgar, fyllda mec accacie-blommor och bignoner, sedan handtverksnegrerne och efter dessa fält-negrerne, två ock två, en neger och en negrinna, alla förda af de: ras Tatas. Ankomne till Galifets boning, formerade de omkring den en halfeirkel och utbrusto i ell skal lande jubel, under det barnen strödde accacierne och bignonerna utanför dörren och de äldre ka: stade sina vestindiska mössor i luften. Den gamle Galifet, en man, ännu kraftfull, med grått hår och allvarligt, men vänligt ansigte, sat! nu beqvämligt, rökande utar cen stor pipa, vid silt morgonkafte, omgifven al sina faktorer, bhokhållare, agenter och öfriga husfolk, hvilka redan aflagt sin gratulation för dagen, då det döfvande larmet höjde sig under hans fönster. Aha! mina svarta barn! ropade Galifet Icende, äfven de komma att lyckönska mig. Kommen, mina herrar, vi gå ut till dem; men låtom oss icke störa deras oskyldiga glädje. Då ban utkom cmottogs han af ett brokig! blomsterregn och ropet från hundrade munnar Vive le planteur Galifet! Vive notre Pere! Sedan den första glädjestormen lagt sig och Galifet, med synbar rörelse, tackat Tatas för dera: uppmärksamhet och uppmanat alla till forWaran. de trohet och sedlighet, kastade sig Victorine och Frangois, hyilka väntat på detta ögonblick, till der