Aftonbladet – 20 februari 1845, sida 1

1G Urottninggalan: 1! BJORLINGS vid KungsDacken; 1 KIS je å Söder; i NYBERGS vid Göthgatän; has C. P. CARLSSON i — m———LLris—————REREERE—EERRER—-—ERE ER ERE—E—-FERE—--—-—---—RERERERERRER skicklighet, äfven om bättre tillfällen än hittills öppnades för densammas förvärfvande? Ingenstädes i verlden. Hennes utsigter äro stängda inom familjelifvet. Om hon nu icke skall förnedras att der utgöra ett nödvändigt bohagsting eller ett oundvikligt bihang, måste för henne utväg beredas att der inträda i sin sköna kallelse såsom maka och moder. Dertill må den lika arfsrälten anses företrädesvis bidraga i en tid, som, med stegrade anspråk på lefnadsnjutningar, ej synes så mycket efterfråga och värdera hvad qyinnan är, som hvad hon eger. Detta kan vara fel, men det finnes af erfarenheten bekräftadt och gör det till så mycket större pligt för lagstiftaren att insätta qvinnan i hennes lagliga. rättigheter, om de alltmer bevisa sig såsom nödvändiga vilkor för möjligheten att hon skall uppfylla sin bestämmeise. Hvar och en säledes, som vill upprätthälla äktenskapet och sammanknyta familjebanden, bör medgifva den lika arfsrätten. Bättre vore i sanning att tillfoga henne hel orättvisa, än en half rättvisa, och göra henne fullkomligt arflös. Hon blef åtminstone derigenom inom sitt kön försatt i lika belägenhet och skulle då uppsökas och värderas endast för sina egenskaper. Hvad angick de med mer eller mindre sannolikhet förespegl2de samhällsvådor, så förklarade tal. att han tror på en rättvis försyn. Den skall icke straffa oss för det vi utöfva rättvisa; den skall veta utvägar att förekomma de olägenheter, som af en dylik handling kunde härflyta. Vi äro alltför vanmäktiga att hindra samhällets utveckling, och göra bäst att gå i den angifna riktningen af Rätt och Sanning, utan att genom onaturliga medel lägga hinder i vägen för menniskoslägtets besittning af jorden. : När detslutligen blifvit sagdt, att qvinnan cj förtjenar större arfsrätt, så innefattar detta ett så oförtjent nedsättande af hennes värde, att man helt och hållet synes hafva glömt, hvem det är som vanligen får underkasta sig de största mödor och uppoffringar: mannen eller qvinnan. Det kan icke vara obekant för en hvar, som känner modrens och hustruns pligter. De äro förenade med dagliga och oupphörliga ansträngningar i vida större mån än mannens så kallade vigtigare uppdrag och högre åliggganden. Dessa, åtföljde och belönade af befordringar och värdigheter, häfva häri en ofta ärofull ersättning, då qvinnans lif, uppfylldt af försakelser, flyter bort i den obemärkta skuggan och har ingen annan belöning än mannens kärlek. Afven den kan hon icke alltid päräkna, hvilket synes äfven deraf, att han tillvällat sig en betydlig del af hennes rättmäliga tillhörigheter genom de arfslagar, han sjelf egennyttigt stiftat. När man härjemte besinnar, huru slägtets moraliska och religiösa uppfostran ytterst beror på qvinnan — modren bestämmer barnets riktning ofta både för tid och evighet — så mäste medgifvas, att qvinnan har sig ej blott de tyngsta, utan äfven de vigtigaste pligter älagda. Häraf ville det för tal. biifva klart, att på henne hyvilar i högre afseende än pä mannen statens väl och beständ, hvilka alltmer visa sig oskiljaktigt vara förbundne med mensklighetens bildning till sann humanitet. Staten bör derföre och får icke längre dröja att insätta qvinnan i hennes lagliga rättigheter. Aldraminst ville tal. förmoda, att detta högv. Ständ, som har samhällets högsta och heligaste intressen att värda, vill vägra bifall till den föreslagna förändringen i arfslagen, den tal. för sin del skulle önska antagen, churu, för att afböja ett befaradt afslag, han vore färdig att ingå på det förmedlingsförslag, som blifvit motioncradt af Petter Persson frän Jönköpings län och afser den olika arfsrättens afskaffande inom Bondeståndet, men bibehållande hos Ridd. och Adeln, i enlighet med hos dessa Stånd redan fattade beslut. Doktor SAVE: Innan tal. besvarade d2 särskilda inkast, som inom Ståndet blifvit gjorda mot LagUtskottets förslag, ville han förutskicka några allmänna anmärkningar. Lagarne för arfsoch giftorätten äro de föreskrifter, hvarefter vid boets upplösning egendomsiotterna utskiftas mellan makar, barn och anhöriga. Ård dessa föreskrifter grundade på naturlig billighet och rättvisa, då befrämjas endrägt mellan familjens medlemmar och kärlek äfyen till samhället, som genom den borgerliga lagen veiat bereda alla rätt. Åger åler motsatsen rum, så att någre af familjens medlemmar gynnas på de andras bekostnad, då hämna sig förr celler sednare de förorättade på det samhälle eller den slägt, som gaf orättvisan beskydd. Man säg detta hos den gamla feodalaristokratien, mot hvilken ej mindre de underlydande, än ofta den yngre misslottade delen af familjerna ofta upphäfde sig. Man ser detta ännu på det missnöje, den bitterhet och ovilja, som inom många slägter uppkommit genom familjegendomens olika fördelning. Föräldrarne, för att förekomma detta, hafva derföre vanligen sökt att genom särskilda testamenten, förord och gäfvor jemna missförhållandet. I synnerhet har detta egt rum i Bondeständet, som derföre vid denna såsom ock vid föregående riksdag visat sig ganska beredvilligt att antaga den lika ar soch giftorätten. Hvad sjelfva rättsgrunden angår, skall väl svårligen utan sofismer och sökta deduktioner kunna försvaras att makar, som gemensamt använda sin omtanka, sin tid och sina krafter till boets upprätthållande och förkofran, ej skulle derutur, när det upplöses, uttaga lika andelar, eller att barn af samma föräldrar, och som derföre af dem äro berättigade till lika kärlek och omvårdnad, ej skulle ärfva lika, dött