Aftonbladet – 20 februari 1845, sida 1

— oo TTT TTT FSBREESERUK fälle ådagalägga emot sina herrar. På hela ön funnos icke några mera sedesamma, oförtrutna och flitiga arbetare, än Galifets negrer. Till deras arbetsamhet och ordningssinne verkade äfven, alt hvarje slaf, då han tio år tjenat hos Galifet, utan att hafva gjort sig skyldig till någon uppsåtlig eller betydlig förseelse, kunde räkna på, att erhålla sitt frihetsbref och blifva upptagen bland plantagens frie arbetare. Allt detta visste de begge älskande och bygde alltså sin lyckas och framtids förhoppning på Galifets bjerta och ädelmod — och serskildt hade Victorine en bevekelsegrund att, så mycket som möjligt, påskynda detta steg. Hon hade nemligen flera gånger, vid nattens inbrytande, sett fri-negren Jean Robert smyga sig genom lian-buskarne framför hennes hydda, och anade, icke oriktigt, att någon ond afsigt låg dold härunder, och att negren endast inväntade något lägligt tillfälle att utföra den. Utan att likväl vidare oroas, kom den dag, då Vietorine och Francois skulle för den ädle Galifet framställa sin bön. Det var hans sextiondeåttonde födelsedag, hvilken plantagens samtlige invånare firade. Män och qvinnor stodo på morgonen denna dag utanför sina hyddor, festligt prydda, såsom på en söneller högtidsdag, de förre i rockar af färgadt linne, som räckte till knäna, rynkade vid höfterna, och en gördel kring lifvet, — de sednare i en smal korsett med bandrosor och klädda i två korta kjortlar, hvaraf den undre brokig och den öfre hvit; hufvud och hals voro prydda med färgade glasperlor och snäckor — men alla voro barfota.