Aftonbladet – 20 februari 1845, sida 1

RIESDAGEN. PRESTESTÅNDETS DISKUSSION I FRÅGAN OM DEN LIKA ARFSRATTFN. (Forts. från gårdagsbl.) Kontraktsprosten ALMQVIST: Den lika arfsrätten befinner sig ibland de frägor, som i våra tider allt oftare framstå och syfta derhän att äterföra samhället på :rättsenligare grund. Den mötes af misstroende och bedömes med stränghet. Den har att kämpa emot mäktiga fördomars välde, som hotas med fall, den stund man på allvar blir betänkt att verkliggöra grundsatsen, att samhällskontraktet bör hvila på allmän rätt. Denna grundsats, genomförd i alla menskliga förhållanden, ger anledning till hvarjehanda upptäckter, som man heldst skulle vilja hafva ogjorda, emedan de ådagalägga att samhället behöfver ätskiliiga förbättringar för att komma på rent mensklig och klar grund. Men detta är tidens högljudda fordran. Många vilja i den se framtida vädor och revolutionära olyckor, ledande till alla samhällsbands upplösning. De vilja derföre icke medgifva någon ting, utan vända ryggen åt tidens äfven billigaste påståenden. Status quo är deras första politiska trosartikel. Det som är, har i deras tanke större rättmätighet att fortfara, än hvarje förändring till det, som bör vara. — Ingen grundsats kunde likväl efter: Tal:s omdöme vara vädligare, än denna, för samhällets lugna utveckling. Genom ett oklokt och envist bemödande att bibehälla allt, blottställer man sig snarast för faran att allt förlora. Med hänseende till denna särskilda lagstiftningsfråga borde således ingen betänklighet ega rum om det som bör ske, så framt den naturliga känslan finge gälla. Ty den flyktigaste eftertanke på hvad som är rätt, säger genast, att qvinnan bör ega lika arfsrätt med mannen, och atwt endast ett i lag helgadt våld kunnat afhålla henne derifrån: henne, som, man må säga hvad man vill, ännu utgör värt slägtes bästa, om än svagaste del. Man mötes nu genast af det reglementerande förståndets vanliga invändning: det är ej nyttigt, ej eller nödigt. Det är ej nyttigt, ty den lika arfsrälten leder till egendomens alltför stora söndersplittring och gör oss småningom till proletärer allesammans. Men har då den olika arfsrätten hittills förmått hindra jordens fortgående sönderstyckning; har den icke snarare fortskyndat den, då döttrarnes arfslotter blifvit så mycket mindre, som sönernas bibehållits större och derigenom främjat obesutenhet inom de familjer, som skola bildas af den vanlottade qvinnan? Wärendslandet i Småland framställer dessutom en fullständig vederläg gning af alla sådana farhågor, der den lika arfsrälten, i längliga tider tillämpad, hvarken ökat rattigdomen eller styckat jorden i värre förhållanden in på andra orter. — Det är icke eller nödigt, säger man vidare, att lemna qvinnan större fördelar, ty hon behöfver dem icke. Tal. hyste tvärtom deu föreställning, att om någon olika arfsrätt hädanefter skall bibehällas, bör qvinnan taga brorslotten. Det vore en billig ersättning för den orättvisa hon länge idit. För mannen ligger hela veriden öppen. Staten lönar hans tjenster. Med vunnen skicklighet saknar han aldrig utvägar att förvärfva utkomst och välstånd. Hvart kommer qvinnan deremot med sin