Aftonbladet – 19 februari 1845, sida 1

ten 1 vara arislagar vore mera skenbar an verklig, och i arfslagarne råder full konseqvens. Förändringen vore således icke påkallad hvarken af rättvisans kraf, ej eller af konseqvensens. Deremot fruktade tal. att en sådan förändring skulle för allmogens sjelfbestånd medföra de vädligaste följder. Det blefyve tydligen för bondesonen vida svårare att lösa till sig systerns lott i den ärfda jorden, då brodrens och systrens lotter vore lika. Det hette väl i betänkandet, att denna olägenhet hjelpes derigenom. att bondesonens hustru kan i stället komma att i boet införa så mycket mera. Man erkände således att den föreslagna förändringen tvingar bondesonen, att vidvalet af maka afse mindre sitt eget tycke, än huruvida den maka, som han söker, är tillräckligt bemedlad; men en lag, som föranleder till ett dylikt tvång, vore icke god. — Utskottet försäkrade, att denna lagförändring icke heller skall bidraga till en ökad hemmansklyfning, men väl smärre jordlotter tvärtom uppkomma genom den nu gällande lagen. Talaren medgaf att detta kan någon gång inträffa; .men oftast vore den arfvejord, som vid föräldrarnes frånfälle skall delas emellan barnen, så ringa, att, om döttrarna skola taga lika lott med bröderna, ingen af arfvingarne blir på sin lott besuten — ingendera förmår att lösa den andra, utan jorden måste gå ifrån slägten. Den föreslagna lag-förändringen skall således i betydlig mån föranleda till jordegendomarnes rörlighet. Utsk.säger att, sedanunder tidernas lopp, jordegendomarne redan blifvit mer och mer rörlige, lagen också måste lämpa sig derefter; tal. älskade icke denna rörlighet; han trodde att den lag, som deremot innefattar ett korrektiv, är ganska helsosam, och att hos den svenska bonden kärleken till fäderneslandet står i det närmaste sammanhang med kärleken till den jord, som hans förfäder före honom egt och odlat. Slutligen åberopar också Utskottet, såsom stöd för sitt förslag, det lyckliga Wärend. Tal. kände icke denna landsort; men inom den trakt, der tal. har sitt hem och öfver 30 år varit bosatt, hade under denna tiderymd välståndet hos den sjelfezande allmogen i betydlig mån tilltagit; der förekommer högst sällan, att någon jordegendom bortsäljes från den slägt, som densamma innehar — och detta lyckliga förhållande skulle, som tal. fruktade, i hög grad äfventyras, om den lika arfsrätten infördes. — Den protest, som mot den föreslagna lagförändringen blifvit framställd af allmogens representanter från Dalarne, der hemmansklyfningen redan är utsträckt till det yttersta, hade äfven fört ent något afseende. På dessa anförda skäl kunde tal. ej rösta för den lika arfsrätten, och då denna står i ett oskiljaktigt sammanhang med den lika giftorätten och öfriga i detta betänkande föreslagna lagstadgande, kunde tal. ej bifalla någon del deraf. — Tal. var ej okunnig derom, att pluraliteten inom det Stånd, för hvilket den lika arfsrätten i synnerhet blifver vådlig, redan antagit densamma, men hade ej häraf ansett sig förhindrad att uttala sin öfvertygelse, cnär det tillhör representanten att efter bästa förstånd bevaka icke blott sitt eget Ständs, utan hela fäderneslandets intressen. Tal. räknade icke eller på, att inom det Stånd han sjelf tillhörde, vinna för sin åsigt någon betydlig sympati. Den nu föreslagna likheten iarfslagarne blef redan sistlidne riksdag af det högv. Ståndet gillad, och de nya åsigterna vinna väl allt större och större öfvervigt. Måtte följderna af denna lagförändring, hvilken, som jag föreser, kommer att antagas, blifva för mitt fädernesland mindre olycksbringande, än de visa sig för min föreställning ! Häruti instämde doktor Reuterdahl och lektor Ljungdahl. Professor FRIES: Högvördiga Ståndet befinner sig i denna stund stäldt som skiljedomare i en fråga, som djupt ingriper i folkets hjertan och hela nationens inre lif. Antingen vi i sin helhet bifalla eller afslå detta betänkande, skola vi djupt såra ett af våra medstånd. Frågans olika förhållande till dessa Stånd tvingar oss till orättvisa i hvilketdera fallet. Lyckligtvis finnes en försonande medelväg, uppgifven af en af Bondeståndets erfarnaste ledamöter, Petter Persson i Ädelfors, som synes mig böra omfattas af hvar och en, för hvilka denna fråga ej är partisak, utan samvetssak. Endast genom antagande af dess motion, göra vi full rättvisa åt håda, och ej böra vi, för att gynna det ena Ständet, förorätta det andra. Icke tillhörande, för att tala i teologiskt språk, något partis symbolum quia, utan Quatenusr, skall jag öppet uttala min öfvertygelse, så väl om fördelarne af förslaget för Bondeståndet, som omöjligheten för Ridderskapet och Adeln att underkasta sig detsamma. Om jag i förra afseendet blir utförligare, kanske varmare, sker det för att undanrödja några allmänt spridda fördomar hos ädla män; må man erinra sig, att jag icke kan vara fullkomligt opartisk; ty, för att nyttja ett klassiskt uttryck, äfven jag är i Arkadien född, min maka är fostrad i Wärends land, och alla Smålands söner betrakta dess lag som ett qvinnans evangelium. Jag kan således icke förneka de grundsatser jag insupit med modersmjölken; ej utplåna ett af min fosterbygds käraste minnen; ej affalla från den tro, jag hittills bekänt, nemligen att i staten och det allmänna gäller ensamt mannens rätt, men i familjen måste qvinnans erkännas lika, då just på henne hvila, särdeles inom Bondeståndet, tyngsta bördorna för slägtets upprätthållande, grunden till all arfsrätt. Inom Bondeståndet, efter hvilket åsigterne i denna sak (i sin ädlare uppfattning skild från all politisk färg) bryta sig i de öfrige ofrälse Stånden, är den egentligen en nationalifbts-strid emellan de tyenne mest framstående idiotismerne i svenska folklynnet; ty se vi tillbaka på alla våra riksdagsförhandlingar, liksom vid denna, finna vi alla Dalkarlar på karlarnes, alla Smålänningar ställde på qvinnornes sida. Man tvistar, som den blinde om färgen, om lagens möjliga följder; säkraste svaret gifva väl tvenne, till sina yttre naturförhållanden så lika landskap, som Dalarne och Waärend, uti hvilka arfsrätt från urminnes tider olika skipats. Då idoghet, sparsamhet, trofasthet vid förfädrens bruk är i båda landsorterne hemfödda, då båda folkens mod under Wasas och Stenbocks fanor räddat, under Dacken och Schedin m. fl. skakat fäderneslandet, kunna olika ekonomiska förhållanden hvarken förklaras af natureller folklynnet, utan i olika lagstiftning. Det är för närvarande frågas besvarande vigtigt, att den icke är något obepröfvåädt; tvertom den lika arfsrätten