Aftonbladet – 19 februari 1845, sida 1

EUR SIR vis UV: TIRÄRAR RIDER EMS UVSFUPESSEISEe 2 TA VULIle utom de gränser, der Wärends arfsoch giftorätt är lagligen gällande, sprider den sig åt alla håll, så att i min fosterbygd, det gamla Finveden, skulle den broder af opinionen stämplas som orättvis och kärlekslös, som utkräfde sin lejonpart emot sin svagare syster. En skär Småländsk brud skulle neka sin hand åt den man, som nekade henne lika giftorätt — och just för denna känsia af sitt ezet värde, märkom det väl! uppskattas hon högre af mannen. När så en landsed gör sig gällande framför den skrifna lagen, måste denna vika för hjertats och naturens. Att den långt från att leda till hemmansklyfning och utarmning, tvertom just är dessas bästa korrektiv, vittnar slående jemförelsen mellan Wärend och Dalarne! På förra stället är klagan öfver hemmansklyfning okänd, välmågan allmännare spridd än i många rikare orter, ty hvad mannen :förlorar (ensjettedet1) återvinner han med sin brud; just deraf att mannen aldrig får grunda sin lycka på högre arf, utan större duglighet, härfiyter detta foiis afundade idoghet och sparsamhet. Ynglingen vet, att han, endast genom drift i sitt yrke, med brud vinner eget jordbruk, hvarigenom de tidiga äktenskapen, pauperismens källa, förebyggas. Huru annorledes i följd af den olika arfsrätten i Dalarne! Genom denna vexa sönerne fast vid fadrens jordtorfva och sönderstycka den i oändlighet, och just detta Carl IX:s privilegium åberopa de vid fråga om inskränkning i sitt prerogativ, hvartill Småländska seden leder. Nu kunna de af en fördom, må vara vacker, cj lösslita sig från den ärfda torfvan, men då denna ej kan nära dem, irra de, jemte kullorne, kring land och rike efter arbete, för att vid årets och lifyets höst återvända till den torftiga fädernestugan. Men när stugan och tegen blir Smålänningen för trång, odlar han egen jord och gräbborne, stanna i modrens hus, men sönerne hänvisar han ut i verlden och på mannens egen kraft, att vara sin framtids smed. Den dugligaste, vanligen yngsta dotterns man, öfver tar hemmanet. Visst är häruti Småland, emot majoraternes, ett antipodernes land, men äfven der går solen upp och ned öfver ett belåtet folk, sås och skördas på egna, ostyckade tegar. Jag medger, det är en vacker tanka, att sonen fäster sig vid fadrens jord — men äfven det är en huld bild, att dottren stannar i sin moders hus, en stammoder för en ny rad af generationer, alldeles som vi sjelfve med vördnad och saknad erinra oss de gamla, patriarkiska presthusen. Ty derigenom fortlefver den stilla, idoga, qvinliga traditionen, som ensamt grundlägger det husliga välståndet och kring sig sprider den inre trefnaden; att det yttre, tyngre arbetet öfvertages af den driftigaste mannen, och ej af en på sin arfsrätt förtröstande, oftå odugling, verkar ej mindre välgörande. Dessa äro de sanna, på autopsi grundade följderna af den lika arfsrätten bland allmogen; den är kär för de gamle föräldrarne, emedan de alltid huldare vårdas af en öm dotter, än en främmande sonhustru; den är kär för ynglingarne, emedan endast duglighet banar väg till egen jord; det är kärt för döttrarne, att i stilla frid träda i mormors fotspår. De ynglingar, som ej i födelsebyggden vinna eget bruk, egna sig åt industri eller nedslå, mer än andra provin sers, annorstädes sina fasta bopålar och man torde erfarit, att de dervid slå sig vanligen ut rätt väl, att mer välsignelse hvilar öfver deras lilla arf än andras dubbla, emedan de för sin lycka ej vant sig draga vexel på arfvet. Men icke förkolnar derigenom kärleken för fosterbyggden; tvertom, den lika arfsrätten sammanbinder med ett innerligare, varmare kärleksband makar, syskon, landsmän än annorstädes; det mera chevalereska förhållandet emellan båda könens lefnadsfriska ungdom torde äfven deraf hafva sitt ursprung. För att undanskymma denna förföriska tafla, förespeglar sig mången Wärend som ett Utopien, ett fabelland, som ingen har reda på. Men si! det är Smålands hjerta; Wexiö stad är deruti belägen, och nu sitta här, liksom förra Riksdagar, män, som deruti äro både födde och boende, alla i samma vittnesbörd sammanstämmande och dess allmoge anser sig bland Sverges Bondestånd, såsom ett af försynen utvaldt folk, hvars lag, hvilande på försakelse, en dag skall heherrska verlden. Men denna naturtrogna teckning skall man tyda för en feberdröm eller dikt, fast i den innebor en ny samhällets lifskraft — och djup sanning ligger på bottnen under ordens slagg. Å Allt för länge har jag tecknat gamla, kära minnen och skall derföre lemna åt andra de abstrakta rättsbegreppens utredning. Men jag återgår alldeles icke från åsigten om arf som någon naturlig rätt; jag anser hvarken de folk för hela barbarer, som tillerkänna qvinnan ingen, eller halfva barbarer blott half arfsrätt. Jag anser till och med engelska förstfödslorätten lika rigtig som andra arfslagar, n. b. så länge den öfverensstämmer med engelska folkets vanor, tänkesätt och sociala förhållanden. Men just derföre synes mig lika arbsurdt, att påtvinga något folk eller stånd en vilkorlig lag, om det sjelf ogillar den, — som vilja förneka ett annnt folk eller stånd, hvad det anser för sin lycka eller att sjelf disponera öfver sin egen förvärfda egendom. Att önskan efter lika arfsrätt inom Bondeståndet icke är en flyktig hänförelse utan ett i folkets) medvetande klarnad insigt i sitt eget bästa, vet den, som lefver bland folket. Jag kan icke finna något enda skäl, hvaruppå vi skulle förneka Bondeståndet, hvad vi sjelfva anse för en lycka för oss; fordra, att de skulle erkänna vårt öfverförmyndskap öfver deras barns egendom. Af full öfvertygelse, att denna lag under nu förändrade tidsoch egendomsförhållanden är nyttig, för riktandet af vissa orters nu vid jordtorfyan fängslade öfverbefolkning till industriella företag, är nödvändig, kan jag icke annat än tillstyrka bifall åt Bondeständets begäran. Men vände vi oss nu till Ridderskapet och Adeln, inträda alldeles motsatta förhållanden. Den föreslagna lika arfsoch giftorätten är redan stridande mot Adelskapets id, som just hvilar på höyre arfsrätt, och endast följer manliga linien. Just deraf har denna fråga blifvit gjord till partisak; jag hade hellre sett ett öppet anfall på adelskapets tillvaro, än ett så försåtligt. Medger man, att adel är ett vigtigt samhällets element, så måste man ock medgifva dess vilkor, högre arfsrätt; inse, att dess ställning i staten endast kan betryggas genom oberoende och sjelfständighet. I hela vida verlden fins ej exempel på adel med lika arfsrätt (?!). Mannens ställning till camhälletf. avinnans till familian är inom adaln