Aftonbladet – 18 februari 1845, sida 2

tokollet ännu icke kunnat blifva justeradt, ser mig nödsakad att i förväg meddela. Till en början anmärkte jag, att, då Bondeståndet deltager i underhållet af alla öfriga statens bildningsanstalter, billigheten syntes bjuda, att det icke ensamt får draga bördan af folkundervisningen. Åläggandet för kommunerna att ovilkorligen hålla barnen i den allmänna skolan, ansåg jag mindre välbetänkt, enär på många ställen skolan blir så aflägsen för en del barn, att de icke kunna för dagen besöka hemmet, utan måste förses med matsäck för längre tid och inqvarteras hos främmande, hvilket för fattiga föräldrar blir alltför kännbart, om icke rentaf omöjligt att fullgöra; och jag tillade, i sammanhang härmed, att äfven mången ståndspersop komme att betrakta detta som en för dryg utgift. Jag ville derföre, alt de föräldrar, som så önska, måtte äga rättighet att sjelfva undervisa sina barn; och med hänsigt till förhållandet i Norrland, der barnaundervisningen, på sätt landshöfdingens fem-årsberättelser upplysa, hittills alldrig varit försummad, utan der hvarje hus kan anses för en särskild skola, trodde jag, att detta slags undervisning, då föräldrarne hafva de späda barnen under egen vård, vore det bästa åtminstone i religiöst afseende, som väl ändå bör utgöra all uppfostrans hufvudändamål. Förgäfves — mente jag vidare — skulle man i folkundervisningen finna ett medel till sedernas förbättring och förädling, om man icke på samma gång sökte bereda folket ekonomisk belåtenhet, hvilken, enligt min tanka, säkrast förekommer brotten. Härefter ledde jag visserligen talet på korrektionshusen, men till utgångspunkt tog jag ingalunda folkundervisningen, säsom Aftonbladet uppgifvit, utan den förväntade nya kriminal-lagen, den jag fruktade skulle komma att mer alstra och befordra brott, än motverka dem. För öfrigt yrkade jag icke afslag å betänkandet, utan förklarade tydligen, under erkännande af frågans stora vigt, att jag blott önskade återremiss, jemte det jag instämde i det skriftliga anförande, som förut var afgifvet af medbrodren Nils Persson från Kronobergs län. Att icke heller han kunnat yttra så förskräckliga saker, torde Aftonbladet finna så väl deraf, att han understöddes af 22 ledamöter, utom mig, som af den omständigheten, att denne Nils Persson är samme man, som författat en från trycket utgifven och Aftonbladet med loford anmäld skrift om ränteförsäkringsanstalter. Hvad jag nu upplyst visar, huru litet nogräknadt Aftonbladet är, då det vill uppenbara sin harm mot de riksdagsmän, som råkat att blifva redaktionen misshaglige. Jag tröstar mig dock med, att jag under denna riksdag fått dela obehaget af Aftonbladets utfall med kamrater, som förr varit hos detsamma väl anskrifne, men hvilkas sjelfständighet nu i en hast blifvit så förarglig, att Aftonbladet söker på allt sätt nedsätta och förklena dem. Kan detta Aftonbladets beteende bära sig i längden, då har jag och mången med mig gjort en ofantlig missräkning på nationens omdömesförmåga och urskillning. Stockholm den 46 Fekruari 1845. N. Strindlund. Riksdagsman från Wester-Norrland Läsaren finner af ofvanstående, att Hr Strindlund bitterligen klagar öfver tvänne mot honom i Aftonbladet begångna orättvisor. Uti det ena fallet lärer han, såsom vi finne af de lemnade upplysningarna, verkligen halva rätt i så måtto, som hans namn af misstag blifvit omförmäldt ibland de ledamöter, hvilka yrkade afslag på den Kongl. propositionen om Högsta Domstolens förändrade organisation, och detta var visserligen ledsamt. Men huruvida den värde riksdagsmannen uti Aftonbladets artikel haft någon giltig anledning till en så lång jeremiad, som den ofvanstående, eller om han icke snarare begagnat den såsom ett önskadt tillfälle att få säga Aftonbladet några artigheter i sitt manr, derom kan man bäst dömma genom sjelfva den öfverklagade uppgiften, som finnes i bladet för den 9 Januari och sammanräknadt upptager 6 Y, rader, sam endast utgjorde ett tillägg till några föregåendd reflexioner, hvilka icke angingo Hr Strindlund utan Rutberg. Frågan var nemligen egentliger om vissa ledamöters i Bondeståndet yttrande, angående tidningsstämplingen, hvarefter tillades föl jande: Det är anmärkningsvärdt, att Rutber; äfven gången förut, tillika med Strindlund, Beng ,Gudmundsson och David Andersson från Hal land, samt Johan Johanson från Örebro län mot: satte sig den Kongl. propositionen om Högst: Domstolens förändrade organisation Detta val allt, som vid det tillfället nämndes om Hr Strindlund. Nu är det visserligen beklagligt, att hans Inamn här råkat inflyta oriktigt; men om han behagat genast anmärka detta till rättelse, så hade alltsammans dermed varit afhjelpt. Då en tid ning skall följa fyra serskilda Stånds förhandlin Igar, hvilket måste ske af olika personer, så lä Irer det väl vara ganska förklarligt om någon gån; misstag sker om en ledamots namn, särdeles från Bondeståndet, der så många ofta förena sig med hvarandra. Så mycket om den saken.