Aftonbladet – 18 februari 1845, sida 2

Efter dansens slut, då de trötte sökt sig en kavann, trummorne tystnat, de sträfva sångstruparne förstummats och en paus inträdt, återtog man de afbrutna trådarne af samtalen, och dervid satte Jacques, en ung, bredaxlad neger, sedan han druckit utur en kalebass, kärlet ifrån sig och sade till sin granne: Hvart har Jean Robert tagit vägen i dag? Utan honom, är en bambula icke hvad den borde vara. Endast då han svänger kalebassen och hans kraftiga stämma skallar, så att de sömnaktiga landtkrabborne stöta hufvudena ihop, är det en lust och en fröjd, som någorlunda kan hålla oss skadeslösa för stryk och solstyng. Har ingen af er sett honom ? Negrerne gåfvo ett nekande tecken. Förr var han själen i hvarje negerfest, fortfor Jacques, och försummade aldrig att infinna sig der trumman hördes. Åh, sade Eustache, en neger från Benin, phan sitter väl, som han brukar, på någon i hafvet utskjutande klippa, såsom en nattfågel. Har ofta sjelf sett honom sitta så och stirra ut i vilda sjön, då den rasande stormen jagar skyarne, och månen med sitt bleka sken öfvergjuter den enslige gestalten på klippspetsen, hvaremot de svarta bränningarne rasa, liksom förtörnades de öfver den djerfves trots emot elementernas uppror. )Det är icke så sent, yttrade en neger från Guldkusten, han kan ännu komma. Berätta för oss, Eustache, bad härefter en neger från Guinea, huru Jean Robert åtkommit fetischen och gåfvan att profetera; jag känner att du vet det. — Väl vet jag det, svarade Eustache, och viljen j höra det, så sätten er omkring mig och varen uppmärksamma., Nu trängde sig alla intill Eustache, som berättade: ;Jean Robert, eller med sitt förra egentliga namn Makandal, är son af en höfding öfver en folkstam i grannskapet af Atlasbergen, och blef vid tolf års ålder bortröfvad af en neger-jägare,