Aftonbladet – 17 februari 1845, sida 2

Jerome, en ung neger från samma plantage, inträdde ifrigt och bestört. Hvad fattas dig? frågade en af negrerne. Uff! pustade Jerome, i det han torkade svetten ur det korta, krusiga håret. — Knappt kan jag berätta. Jag ämnade mig hit, för att låna en hacka, då gick jag förbi Justines hydda — Den gamla skakades och tänderna skallrade hör bart. Ett gällt skri, fortfor Jerome, som ljöd derinifrån, förmådde mig att gå dit; men hvilken syn! Madelaine, den gamla negrinnans dotter, låg i armarna på några andra slafvinnor, som, vid hennes rop, sprungit till och med möda kunde hålla henne. — Då jag inkom, uppgaf hon åter ett skri, som kom mergen i benen att stelna, for med begge händerna mot hjertat och sjönk liflös ner på sin kavan. Död! död! tjöt den gamla och störtade utur hyddan. Förskräckt stirrade Jerome efter henne, hvilken han ej förut bemärkt i dunklet der hon stått. Fabrice hade redan, under Jeromes berättelse, begifvit sig bort med sin rensel. En rysning genomfor de qvarblifvande och elden i hyddan hotade att slockna, då den gamle negern, som hela tiden setat orörlig i bakgrunpen af hyddan på kavanen, reste sig och sade, med en stämma, som tycktes komma ur gralvens djup: Jean Roberts fetisch har förutsagt det., (Forts. följer. ) RR ———— — FÖRSTÅND HOS EN HUND. Se här en händelse, berättad af en belgisk tidning, som visar, ätt djurens förstånd stundom närmar sig menniskang —