Aftonbladet – 15 februari 1845, sida 1

YUTARACH dl IDIHMGITC ULVUCISLL OM, iHUIe, Och KHBETT Hjerta. Båda dessa hade vändt sig emot det af friherre Cederström, Rudolf, upplästa anförande af professor Schlyter, och förklarat, att icke någon rättsgrund skulle förefinnas för den olika .arfs-afdelningen. Prof. S. kade dock på historisk grund uppfört en sådan, och en annan rättsgrund funnes i mannens större behof än qvinnans och deras olika kestämmelse i staten. Hr Hjerta hade yidare framställt den slutledning grefve Björnstjerna dragit af en satts hos Tocqueville, såsom måhända främmande för Tocquevilles mening. Men Tocquevilles egen slutledning vore affattad i ungefär följande ord: AtUt sedan ge. nom dessa arfslagar förmögenheten splittrat sig i 0taliga delar, så bygger på detta stoft demokratier upp sin thron. Att Tocqueville härmed jemväl afsett förhållandet i Frankrike, kunde på sidan efteråt finnas, der han säger: Vi fransmän, med hänseende till dessa förhållanden, kunna icke förneka denna sanning. Frågan torde således vara, huruvida aristokratien eliter demokratien vore gagnelig. Talaren trodde att ingendera bör stå ensam. Man kunde icke stäfja demokratien; den vore ock aktningsvärd om dess mål är, att massan af nationen oupphörligt skall framgå till mera ljus och upplysning; men dertill måste den hafva en ledning, och denna ledning kan icke-lemnas annat än af den högre utrustade, som broderligt skall lyfta den lägre upp till samma höjd, som sig sjelf, och då först skall aristokratien upphöra. Tal. röstade för afslag å betänkandet och ansåg, att ehuru denna fråga icke tillhör Adelns privilegier, den likväl bordt göra det, emedan Adeln genom dess antagande, efter tal:s tanka, snart sagdt hade bäddat sin graf. Hr vosy HARTMANSDORFF. Tal. hade tre eller fyra riksdagar efter hvarandra deltagit i öfverläggningen om denna fråga, och hvarje gäng hade samma skäl blifvit åberopade för bifall till enahanda förslag, som Lagutsk. nu afgifvit. Tal. uppläste härpå sitt yttrande vid sista riksdagen och bad derefter att få besvara åtskilligs af hvad vid tillfället blifvit yttradt. Bet hade blifvit sagdt, att arf blefve svårt att skifta, när det skall skiftas olika, men tal. vore öfvertygad att der arf finnes avt skifta, lära arfvingarne gerna åtaga sig besväret att uträkna hvar sin andel. De tvister och svårigheter, som genom den föreslagna förändringen skull uppkomma, blefvo deremot ganska stora. Det hade ock blifvit sagdt, att man borde bringa ett offer på fäderneslandets altare, derigenom att man borttoge den olika arfsrätten. Tal:s tanka om sSådance offer vore den, att man åtminstone icke borde offra fäderneslandet sjelft, hvilket han trodde skulle till en betydande del inträffa, om en så olycksbringande lag antoges som den förslagna. Man hade sagt att den lika arfsrätten icke medför demokratiska tänkesätt, och att derpå bland annat Presteståndet i vårt land vore ett bevis. Detta kom sig likväl utan tvifvel deraf, att Presteståndet i vårt land har en grundlig bildning, och att dennas verkan på själsförmögenheterna och på omdömet alltid är starkare än cgennyttans såvida icke sjelfva hjertat är förderfvadt. Det vore således Presteståndets bildning och förstånd, som gör att denna arfsrätt icke på dem verkar så menligt, som den -eljest skulle göra. Man säger att i Frankrike gjorts mycket för att sprida upplysningen, men de beklagliga förhållanden, som grefve Björnstjerna här uppgifvit, vore noggrannt kända. Qvantiteterna kunde tal. icke bedöma, men det allmänna förhållandet kände han, och det bevisade, efter hans tanka, att penningeuppoffringar i och för upplysningen eller hvad det vara må, icke hjelpa, om sjelfva grunden vore felaktig i sin rot. Det hade blifvit yttradt, att det ofta är hustrun, som försörjer mannen; men man stiftade icke lagar för undantagen. Tal. yrkade afslag på utskottets betänkande och att propositionen måtte framställas på det sätt, som friherre Palmstjerna, N. Fr. har begärt. Grefve LÖVENHJELM, CARL: Man hade antagit, att det vore en moralisk skyldighet att göra lika rätt åt alla barn, och uppställt en bestämd jemlikhet könen emellan. Men könen hade hyart och ett af naturen sin egen bestämmelse: mannen att sörja för familjen, hvarutinnan qvinnan aldrig kunde jemföras med honom. Mannen borde ock sörja för barnens moralitet och uppfostran, qvinnan kunde blott i barnaåren ingifva de första intrycken. Detta vore visst förtjent af allas tacksamhet, men när barnet går ut ifrån modrens värd, vore det fadren som skulle svara för dess vidare utbildning. Qvinnan vore dessutom i många andra hänseenden olika lottad emot mannen, och hennes första förlust vore att förlora sitt namn. Redan detta bevisade hennes underlägsenhet. Hon får icke ens behålla sitt namn! Härmed vore jemlikhetsprincipen vederlagd. Jemlikheten vore en slags sjukdom; som går igenom hela verlden och smittar alla sinnen, dock aktningsvärd i sin rot. Man måste väl äfven betrakta frågan ur en politisk synpunkt. Mannen hade inom samhället vida större behof af förmåga och behöfde derföre större arfsrätt. Förslaget vore öOck omöjligt att verkställa, om den lika arfsrätten finge gå ad infinitum, så skulle i de flesta fall egendomen styckas uti allt mindre delar och slutligen stanna jag vet icke hvar,. Man skulle då komma under besutenheten, och jorden slutligen icke låta vidare dela sig. Denna overkställbarhet vore ock för tal. ett skäl att förkasta den föreslagna lagförändringen. N Man hade sagt att Frankrike vunnit ofantligt mycket genom den lika arfsrättens införande; men Frankrike hade egentligen vunnit på den plundring, som verkställdes på kronogodsen och de stora adliga och de andliga godsen. För en tid vore det nemliigen sannt att en sönderdelning af allt för stora possessioner kan gära att ett land utvecklar stora krafter, men när åter dessa possessioner genom delning blifvit så små, att de icke gifva utkomst åt sina innehafvare, så ginge det baklänges, hvilket redan händt i Frankrike, der man icke skulle så mycket höra talas om St. Simonism, paupcerism och alla möjliga ismer, om icke detta vore en alltför bedröflig sanning. Detta förhållande hade bildat ett stort antal alldeles utfattiga menniskor i landet, och det vore dessa som småningom skola öfversvämma hela Europa. Napoleon hade antagit lika arfsrätten i sin codex, men han hade icke fria händer; ty lagen derom fanns före honom och att ifrågavarande lag finnes införd uti code Napoleon vittnade säledes alldeles icke om Napoleons bifall dertill, utan om hans vanmakt. Man hade föreställt oss att vi bordt gå fram med tiden; tal. ville också framåt, men icke famla utan veta SERERSINT SPV JA