arfsrätten har funnits inom de båda andra. De föTtTespeglingar man i ståndet hört voro afskräckande, men grundade sig icke på bevis, utan blott på suppositioner. En annan talare hade äberopat Wärends härad, och talaren frågade om man med rigtig grund kunde säga, att den lika arfsrätten åstadkommit något ondt inom denna ort. Tal. anhöll om bifall till Utskottets förslag. : Hr von TROIL, SAMUEL: De anmärkningar, som emot det föredragna betänkandet blifvit framställda, hade allt mer styrkt talaren i den öfvertygelsen, han redan länge hyst, att bäde rättvisa, billighet och statsklokhet påkallade den af Utskottet föreslagna förändring i arfslagarne. Nästan ingen hade kunnat bestrida billigheten af en dylik åtgärd; men desto mera vigt hade man fäst vid politiska och statsekonomiska skäl. Man hade användt den taktiken att föra diskussionen å sidan om ämnet. Tal. ville dock hvarken med den ene af sina motståndare räkna eller uppmäta Frankrikes parceller, följa den andre på dess dans kring Majstängen, elter med den tredje undersöka, huruvida ej rättvisan fordrade, att om den lika arfsrätten blifvit införd, de friska barnen i elt hus skulle tvingas förtära lika mycket medikamenter som det sjuka ). Man hade af den långa tid, hvarunder nuvarande arfsförhållanderna varit gällande, velat hemta ett stöd för afstyrkandet af alla förändringar i densamma; men en orättvisa, som fortfarit under sekler, fordrade, just för dennas länga kontinuitet, mer än någon annan, rättelse. Arfslagarne voro stiftade på en tid, då civilisationen och förmildring i :seder befunno sig på en helt annan ståndpunkt än nu. Mannen var då allt, qvinnan intet, om ej den förres betydelselösa bihang genom lifvet, verktyget för hans råa passioner. Dessa förhållanden Ycro nu förändrade; qvinnan hade återtagit den plats i samhället, som Skaparen för henne bestämt; lagarne borde väl då undergå en derefter lämpad förbättring. Den olika arfsrätten sades hafva ett tvåfaldt syftemål: att bibehålla jorden inom slägterna och att förekomma dess styckning i alltför små lotter. I afseende på det första, visade dagliga erfarenheten huru föga man lyckats med nuvarande förhållanden uppnå detta ändamål. Der flere arfvingar finnastill en egendom, mäktade sällan en af sönerna utlösa sina syskon, så framt han ej genom giftermäl eller andra förhållanden kommit i besittning af en förmögenhet, som satt honom i tillfälle att erlägga lösningssumman. Derföre såg man äfven, vid ganska mänga tillfällen, den fasta egendomen öfverflyttas på en af mågarne, kanske oftast försäljas. Men orsaken till denna egendemarnes förflyttning låge i 1809 års riksdagsbeslut, i Ridd. och Adelns då gjorda afsäge!se af rättigheten att uteslutande innehafyva Säterier, och i de nya grunder, som då uppgjordes för stiftandet af fideikommisser. Ville man bibehålla jorden inom slägterna och förekomma de större cgendomarnes styckning, så skulle man tagit steget fuilt ut, och hos oss, likasom i England, infört majorats-systemet. Detta system hade likväl aldrig incm svenska nationen slagit fast rot, och funne med hvarje år allt färre förespråkare. Hyad jordens styckning i alltför små lotter beträffade, vore den en följd af vår ekonomiska lagstiftning, icke af arfslagarne; den vidt utsträckta hemmansklyfningen vållade den. Systern vore äfven nu berättigad att utbryta sin lott, och då denna är vida mindre, än den skulle blifva med lika arfsrätt, måste man medgifva att i många fail hemmancens ytterligare sönderstyckning just genom det gamla stadgandet befordras längt mera, än genom det nu: föreslagna. Alla de förespeglade olägenheterna kunde och borde förekommas genom utvidgande af testamentsrätten och genom förbättrade ekonomiska lagar. I äldsta tider hade svenska qvinnan ingen arfsrätt; Birger Jarl, som rättade detta missförhåliande, gick redan långt nog för sin tid, då han berättigade qvinnan att ärfva hälften emot mannen. Hennes rätt till arf i all slags egendom blef derigenom erkänd. Politiska konsiderationer och egennyttans beräkningar hos de lagstiftande männerne äro troligen orsaken att man sedermera ej vågat fullt uttaga steget. Det aillhörde vår upphsta tid att afhjelpa penna brist; ty hvar finnes väl anledningen att qvinnan blott skäll äga half arfslott? Med lika mycket skäl kunde man: säga, att hon af den gemensamma cegendomeh ej hör erhålla mera än en fjerdedel eller en åttondedel emot mannen. Gif henne lika eller intet, och man går ätminstone konseqvent till väga. För hälften funnes ingen annan grund att äberopa, än seklermas häfd. Om denna häfd varit orättvis, om den innebär en ibland de största brister i vår lagstiftning, så tillhörde det i framsta rummet dbttå upplysta stånd, att lemna qvinnan den upprättelse, hvaraf hon så länge varit i mistning och hvartill hon har så rättmätiga anspråk. Denna upprättelse kunde ej länge uteblifva. Den allmänna rösten hade i detta fall alltför tydligt och alltför högljudt uttalat sig, och det vore denna röst, hvartill man bör lyssna, derföre att det ej är hotets, men hbiilighetens och rättvisans. Dessutom, hvad hade väl Ridd. och Adeln att frukta af en dylik förändring? Om qvinnan erhåller lika arfsrätt med mannen, återfår den sednare genom giftermål hvad han förlorar i arf. Skola ej barn, som hafva lika anspråk på föräldrars kärlek och omvårdnad, också vara lika berättigade att dela den förmögenhet, de lemna efter sig? Skall brodren, hvars uppfostran och fortskaffande i verlden kostat vida mera än systerns, och som, ty värr, ej sällan genom cn lättsinnig lefnad medtagit en betydlig del af förmögenheten, det oaktadt efter föräldrarnes död taga dubbel lott emot henne. Och hade ej denne kroder, antingen han inträder på embetsmannabanan eller inom de närande yrkena, vida lättare att betrygga sin utkomst, än den värnlösa systern, hvars härda lott det ofta biir att äta slägtingars nådebröd, eller genom handarbeten uppehålla ett glädjelöst lif? Sökte man ej nu ofta att genom testamenten eller konstlade köpeafhandlingar mildra arfslagarnes orättvisa? Och skulle ej alltid denna ut— AA —AA få —rn ff) KV ft ÅA BA JI KL a ngn uu mv VP VI OA väg återstå för de föräldrar, som af en eller annanl. orsak funno sig befogade att gynna ett eller några af sina barn på de öfriges bekostnad? Man borde dessutom besinna, att i vär egoistiska tid sällan några giftermål knytas, utan ett nog längt sträckt afseende på den förmögenhet, qvinnan i boet medför. Derföre .denna mängd af ogifta qvinnor, hvilkas trånande, ensliga lif är ett talande bevis att de ej uppfylla sin bestämmelse. Derföre denna mängd af karlar, som, af naturen danade till förträMliga familjedar föredraga en lefnad, bunden af inga fiättrar