Aftonbladet – 14 februari 1845, sida 1

Ust-konservativa och de demokratisk-progressiva elementer stå lika fria och oberoende bredvid hvarandra. . Denna arfslag, utan att befordra förstfödslorätten, lemnar likväl åt sonen, i konkurrens med dottern, den dubbla lotten af jord, och lättar sålunda möjligheten för honom, att ostyckadt kunna bibehålla den alltid kära fädernejorden. Det är häri. som den samla lagen egentligen har företräde framför den nya, och icke i de, af dem uppkommande olika factioneringar, ty om hemmanet, efter den gamla lagen factioncras, två tredjedelar till brodern, och en tredjedel till systern, eller efter den nya lagen, hälften till hvardera, kan, såsom factionering, vara nära nog likgiltigt; men skillnaden, den stora skillnaden, ligger deri, att den gamla lagen åsyftar att hemmanet alls icke skall styckas, enär det i det uppgifna fallet (lök:som i alla andra) är lättare för brodern att lösa systern med en tredjedel af hemmanets värde, än med hälften deraf. Det sednare mäste sätta honom på obestånd, i synnerhet om flere syskon finnes. Om en ändring af lagen skulle göras, borde det således förr ske i en motsalt riktning (efter t. ex. den Norska arflagen), än i den här föreslagne. Den gamla lagen åsyftar således bibehållandet af fädernejorden inom slägtens manliga linie, och till så stor ägovidd, alt brukaren deraf kan utgöra de, jorden åliggande onera, och derjemte äga nödig utkomst, då den nya lagen åsyftar, att förvandla den Svenska jorden till en slags lösegendom, gående från hand till hand, lik pappersmynt. Det är i det angifna syftet, som den gamla lagen uppställer så mångfaldiga hinder mot arfvejords försäljning, såsom bördsrättighetens utsträckning äfven till de aflägsnaste slägtingar, och den långa tid, inom hvilken den kunde göras gällande m. m. Att afhjelpa den genom den nya lagen otvifvelaktigt uppkommande större styckning af Svenska jorden, medelst en lag som bestämmer minimi besuttenheten, är ganska svårt, hvarpå Irland lemnar ett bedröfligt exempel, der den stora styckningen härrör från arrenden och underarrenden, hvilka af en sådan lag icke kunna förekommas. Pessutom ligger en uppenbar motsägelse emellan en arfslag, som säger stycka, och en annan lag, som säger stycka icke. Den urgamla Odal-lagen, som ligger till grund för vår arfslag, har i 500 är bihehållit ät Sverge ett oberoende adelsstånd och ett oberoende bondestånd, utgörande håda integrerande delar af den lagstiftande makten. Den har åt brödrafolket bibehållit det sednare ståndet ännu mera oberoende, derföre att äldste sonen der eger rättighet att, emot lösen till sina syskon, inträda i en odelad besittning af sina fäders jord; likväl vill man nu öfverändakasta denna grundval för Sverges fria bondestånd, och öfverändakasta alia de dermed i sammanhang stående otaliga öfverenskommelser inom familjerna, giftermålsförhållanden, jordeupplåtelser, skuldsättningar, lösningsfrågor m. m., och hvarföre allt detta? jo, för theorien af en billighetsgrund, som verldshistorien förnekar, enär man väl.icke kan bestrida att förfädren äfven kände hvad billigheten fordrar, och älskade sina döttrar lika ömt som vi. Man vill gå längre hos oss, man vill stifta en lag; som emot all Europeisk lagprincip verkar retroaktift, enär den förflyttar äganderätten till en stor del af Sverges jord, från den nuvarande lagliga arftagaren, till en annan, som får den till skänks. Den lika arfsrätten infördes först i den Nordamerikanska fristaten, genom de Puritaner, Qväkure och Moethodister, som koloniserade denna stat, likväl icke förr, än den genom en revolution skiljt sig från moderlandet. Uti Amerikas lokalförhållanden, med millioner tunnland bördigt obrukad jord, kunde styckningen icke blifva farlig, likväl klagas äfven der öfver jordbrukets förfall, och finnes flera stater, inom hvilka man i stället att producera boskapsafvel, lagt sig på att producera slafafvel, såsom mera lönande! Frankrike följde det Amerikanska efterdömet i början af sin stora revolution, den lika arfsrätten infördes, och Napoleon, tvungen genom dess tillvarelse, upptog den i sin Codex, sökte likväl att mildra dess menliga följder medelst inrättandet af majorater. Antalet jordlotter (som den Franska statistiken kallar parceller) uppgick då till 25,000,000. Revolutionen var förbi (1894), likväl har parcellernas antal sedan dess, allenast genom lagens verkningar, ökat sig från 23 millioner, till det oerhörda antalet af 1235 millioner. Enligt officiella uppgifter, eger Frankrike en jordrymd af 50 millioner Hectarer, odlad och odelbar jord; om man fördelar dessa 50 millioner hectarer på de befintlige 425 millioner parceller, så finner man, att medelstorleken af hvarje parcell utgör 2, hectar, vill säga ungefär ett Svenskt tunnland. De uppgifne 4235 millioner parceller tillhöra omkring44 millioner egare, så att hvarje egare i medeltal eger 41 !, parcell, vill säga omkring 41 !, tunnland; genom giftermål hafva parcellerne sålunda förenat sig, men de hafva icke förenat sig till sill läge, äro skiljde ifrån hvarandra, ligga inom oMRka socknar, och inom olika departementer, hvarigenom sambrulk: oeh rationel behandling af jorden tillintetgöras. En naturlig följd deraf är att plogen nära nog försvunnit från Frankrikes jord, der spaden nu allena finnes, att ängen försvunnit, att i följd deraf nära nog all boskapsoch hästafvel försvunnit, att boskap och hästar måste införskrifvas från främmande länder för mänga millioner om året, att åkern derigenom allt mera förlorar sin bördighet, och att man med mera arbete producerar mindre spanmål än förut. Folket lefver äfven uslare nu än före revolutionen, det har hvarken kött eller ost, eller smör, eller mjölk, utan nödgas lifnära sig med vattensoppa, och något kål eller fläsk deri. . Om denna arfslag verkat menligt på det franska folkets materiela behof, så har den verkat ännu menligare på dess intellectuela; Parcell-egaren, urständsatt att gifva uppfostran åt sina barn, ja, till och med obenägen dertill, har, änskönt Regeringens bemödanden att inrätta folkskolor, nedsjunkit till en sådan grad af okunnighet, att det i sanning är förvånande ; må följande tjena till bevis. Enligt officiella uppgifter fördelades antalet conscriberade, vid 24 ärs ålder, på följande vis: Oförmögne att läsa och skrifva . .... 16,855,000. Oförmögne att skrifva, men kunna läsa nägOt . soc reses r rer rr rn 7,097,000. Kunnande något läsa och skrifva . ... 6,968,009. ee