Aftonbladet – 14 februari 1845, sida 1

Törandaripgen. En icke aflägsen framtid skall visa hvem som handlat mera för folkets bästa, den som tillstyrkt, eller den som afstyrkt denna lag. För min del lemmar jag i detta afseende, med fullt förtroende, minnet af mitt namn till framtidens dom. Man äberopar Wärinds härad i Småland, der den lika arfsrätten eger rum, såsom bevis på att den icke medfört några skadliga följder, ett i sanning något negativt och menlöst skäl för att tillvägabringa ändringen af en urgammal lag, som icke heller medfört några skadliga följder i det öfriga Sverige. Mcn hvad är uppkomsten till denna arfslag i Wärends härad? Jo, under ett-Danskt anfall sprungo karlarne. men gvinnorna försvarade sig. Till belöning derför erhöl!o dessa qvinnor af Konung Sverker den lika arfsrätten, äfvensom rättigheten att hafva fältmusik vid sina bröllop. Karlarne deremot straffades medeist en till denna dag utgående s. k. springeskatt, och medelst förlusten af deras dubbla lott i arfvet, men, Mine Herrar: de Svenska männen hafva ännu icke sprungit i massa, må de derföre förskenas för Konung Sverkers strafiiag. Ärfslagarno utgöra den vigtigaste del af statsläran; det fordna Grekland stoltade med tvenne lagstiftare, Solon och Lycurgus: Vi äro lyckligare, vi hafva 23 uti eti enda stånd, det icke mest upplysta af de fyr ra, hvilka alla trott sig mäktige att behanda denna vigtiga fråga; likasom vi i samma stånd funnit 33 lagstiftare, hvilka med lika vishet motionerat husbehofsbränningens fortfarande hela året om, och detta med så godt som ingen skatt. : Om den, af den nya arfslagen följande störrestycke ning af jorden skulle gå lika fort här som i Frankrike, så komma vi inom 40 år att, i stället för det ännu välbergade bondeståndet, icke hafva annat qvar än utsvultne proletairer; eller, för att nyttja ett af de liberala mera godkåndt ord, trashankar, hvilka, sittande på cen åttiondedels elier hundradedels hemman, med flyttpannan. framför sig, och omgifne af hungrande barn, som icke ens kunna läsa sin aftonbön, till ersättning för detfa elände erhålla den medborgerliga rättigheten att välia en annan frashanke, för att stifta lagar i den rent demokratiska representationen, med hvilken man vill lyckligtzöra det Svenska folket! . En föregående talaro, sjelf jurist och ledamot i LagUtskottet, har yttrat att det icke finnes något land i verlden utom Sverige, der arfslagarne äro. clika. Förhållandet är likväl alldeles tverlom; i de flesta länder är arfsrätten o7xa för jord och för lösegendom (hvi!ket öfverensstämmer med våra förhållanden emellan landsoch stadsrätf) och olika för man och för qvinna. Det är ledsamt att jag, som icke är jurist, nödgas ingå i denna bevisning; men som våra liberala synas varanågot okunnige i hvad som beträffar andra länders arfslagar, och menlösa af det politiska inflytande, som dessa lagar utöfva på samhället, skall jag i någon mån gifva dem en ledning deri. Jag skall börja min undersökning med våra sfamförvandter af Skandinaviskt utsprung. I Danmark äro arfsiagarne desamma som hos oss. Brodern ärfver dubbelt emot systern af all slags jordfastighet, de gå längre i bevakandet af jordens förmåga att föda sin äbo: ty bondens hemman får acke delas utöfver hvad Räntekammaren tillåter, och det är denna lag, som isynnerhet bibehållit den Danska bonden vid det välstånd han eger. Den Tyska arfslagen, isynnerhet den Presssiska, är grundad på den Justinianska arfslagen med tillägg af dess noveller; don antager visserligen den lika arfsrätten, men antager den endast i sammanhang med en stor testamentarisk frihet, som inskränker den så kallade partie legitime till inalles en fjerdedel af arfvets hela belopp, hvaraf följer att den lika arfsrätten blott gäller för en fjerdedel af det hela. Men denna Tyska, så kallade allmänna arfslag, följes egentligen blott i städer och för den lösa egendomen; — svarar säledes endast emot vår stadsrätt. Den följes blott i städer, och för den lösa gendomen af följande skäl: 4:0 Att större delen af adelns fastigheter på landet utgöres af fidei-commisser, majorater, riddaregods och lehngods. 2:0 Att dessa gods, om äfven köpta af ofrälse man, bibehålla sin nalur och öfvergå till äldsta sonen, led efter led. 3:e Att bondeståndets jordfastigheter äro antingen af alodial, (lodial (oda!-) natur, eller af frälse natur (annan natur finnes ej i Tyskland). I det förra fallet öfvergå de, liksom våra kronohemman, till den. äldste sonen, led efter led; i det sednare fallet, då gården, ehuru innehafven med egande rätt, likväl erlägger frälse räntor till den primitiva egaren, lyda de i arfsförhållanden under Land-Sed, och denna lemnar hela gården till den äldste sonen i nästan alla Tyska provinser (i vissa såsom i Westphalen går den till den yngsta sonen, under namn af minorafl), i båda fallen finna vi att gården förblifver ostyckad, att de öfrige bröderne erhålla en ringa lösen, och systrarna ej annat än cen ulstyrse!, när de gifta sig. Enligt den nya Bayerska arfslagen (som lärer vara utarbetad af Feucrbach) är det icke mer än en fredJjedel af arfgodset, som delas lika syskonen emellan, två tredjedelar gå etter testators Yilja. Ben Engelska lagen lomnar hela jordfast:gheten till äldste sonen, ah fatestato (dä testamente icke finnes), men delar den lösa egendomen flika arfvingarne emellan, utan skillnad på kön.Enahanda förhållande eger rum i de esta Ftalionska stater och på Sicilien, Spaniens attslagar voro olika i nästan alla provinser, alit efter som de varit under romerskt, mohriskt eller göthiskt välde. I Asturien t. ex., der det göthiska hlodet ännu är det rådande, voro arfslagarna lika med de skandinaviska, brodern ärfde duhbel lott emot systern; men revolutionen kom, och en af dess första åtgärder var,! att ändra arfslagarne efter det franska mönstret. Det var ej nog härmed; det progressiva elemenrlet skulle gå längre, och tilllade det högst liberala stadgandet, att oäkta barn, om erkända af fadren, eller af madren efter fadrens död, ärfva lika med de äkta; en vacker uppmaning till folkmängdens ökande. År 1857 tillkom ett ytterligare tillägg, det nermligen, att ena hälften af hvarje fideikommiss skulle i första ledet, och den återsi danda hälftan I andea laddat InKasat Bndar Ann