Aftonbladet – 14 februari 1845, sida 1

ölrigt län3esedan justerade protokollet. Arendet förevar den 9 December, och följande ledamöter yttrade sig: Hr PRINTZENSKÖLD, C,, anhöll först, att de betänkandet åtföljande reservationer måtte uppläsas, och yttrade, sedan detta skett: Ben nu upplästareservationen af Hr Lagergren innehåller så fullständiga motiver för ett afslag å detta betänkande, så vidt det rörer lika arfsoch giftorätt, att jag för min del anser öfverflödigt att något vidare dertilllägga, utan inskränker mig att tillstyrka afslag å denna del af betänkandet. Den åberopade reservationen af Hr Lagergren hade följande lydelse: De betänkligheter, jag vid 4840 års riksdag hyste emot bifall till det då å nyo väckta förslaget om införande af likhet i arfsoch giftorätt för personer af begge könen, hafva under den sedermera förflutna tiden snarare ökats, än minskats. Tvekande om rädligheten för det allmänna af den förändring, utskottet i förestående betänkande föreslagit, har jag, i afseende på arfsoch giftorätten, ej kunnat detsamma biträda, och grunderna för min tvekan anser jag mig böra här anföra. Sedan qvinnans rätt till arf i Sverge först erkändes har denna rätt varit ordnad dels efter det stånd, hvartill den döde hört, dels efter den ort, stad ellerl landsbygd, der arfvet fallit. Grundsatsen har varit att, i arf på landet, son ärfde dubbelt emot dotter,! men i stad, att son och dotter ärfde lika. Enahanda grund har blifvit i lagen iakttagen, i afseende på makars giftorätt. Med undantag af den serskilda arfveordningen för Presteståndet, bestämmer denj. ärfda fastighetens belägenhet under tandsler stads-) rätt arfsgrunden, utan afseende på det ständ, den döde tillhört. . Under ett halft årtusende hafva arfsförhållandena i värt land varit ordnade efter denna lag; och för en hvar, som nu innehar fast egendom på landet under arfsfång (det vill säga icke genom testamente) hvilar åtkomsten på olikheten i arfsrätt begge könen emellan. Otaliga öfverenskommelser och beräkningar inom familjerna äro i detta ögonblick uppgjorde, efter den gällande lagen: mängfaldiga rättsanspråk, man och man emellan, med afseende på giftermålsförhållanden, jordupplåtelser, skuldsättningar, lösningsfrågor m. m., äro i denna stund stödde på grunden af den olika arfsoch giftorätten. Och i alla dessa familjoch rättsförhållanden skulle den föreslagna ändringen i arfsoch giftermålslagarne förorsaka en rubbning, hvars verkningar svårligen kunna förutses. Arfsrätten, isynnerhet den till fast egendom, är i olikaländer icke ordnad efter absoluta ciler enahanda grunder. Man finner i serskilda länder än förstfödslorätt, än uteslutande arfsrätt för söner, än en större rätt för dessa, emot den döttrarne ega, än åter fullkomlig likhet emellan begge könen. Detta kan ej förklaras annorlunda, än att i lagarnes bestämmelser om arfsrätten öfveralit ingått högre moliver, än privaträttens motiver, som varit olika i serskilda länder. I den svenska lagstiftningen torde den olika arfsrätten utom den högre grund, som ligger i de större och annorlunda beskaffade fordringar staten eger emot mannen, än cmot qvinnan, med afseende på deras olika verkningskrets inom samhället, hafva ett tväfallt syftemål, nemligen dels att, så mycket som möjligt, bibehålla jorden inom-slägterne, och dels att förekomma jordens styckning i alltför små lotter. Den statsäsigt eller det tänkesätt, som ifrat för jordens bibehållande vid slägten, må i sednare tider hafva förändrat sig; likväl står det alltid fast, hvad vårt land angår, att jordens långt drifna styckning är skadlig och äfventyrlig, ja att den är och med hvarje är allt mera blifver ett verkligt samhällsondt, som, i sina yttre allmänna påföljder (de moraliska oberäknade) skall menligt inverka på de mindre jordbrukarnes bestånd och på sjelfva jordbrukets drift. Då syster undfår lika lott i jorden, som broder, skola svärigheterne för den hemmablifvande att lösa arffallme jordlotter oändligen förökas, om ej i de flesta fall blifva oöfvervinneliga. Antingen skall broför den skuldsättning, han genom lotternas inlösen ådrager sig; eller ock, om han cj vågar inlåta sig i lösningen, komma, i följd af arfslagens ändring, hemmanen att blifva styckade till de minsta tillåtna besutenheter, och derefter att styckevis inköpas af andre obemedlade jordbrukare, Vanmäktige att till byggnad och häfd vidmakthålla de små hemmansdelarne, de der i allt fall svårligen kunna lemna bru karen sin nödtorftiga bergning. I begge fallen skall troligen jorden omsider komma i händerna på kapitalister, som icke sjelfve bruka jorden, och den egentliga jordbrukande befolkningen sjunker småningom från sin nuvarande sjelfständighet till blotta daglönare, Det är möjligt att dessa farhågor, de der egentligen röra det mindre jordbruket, kunna: synas öfvcrdrifna; men de utgå åtminstone från mitt verkliga föreställningssätt. Ingen kan med tillförsigt förutsäga den stora och djupt ingripande förändringens följder; och då någon fördel för det allmänna icke kan antagas af förändringen uppkomma, samt yrkandet, att den nuvarande arfslagen är obillig, efter min tanka, ej förtjenar afseende, cnär samhällets högre och allmännare intressen, vid hvarje förändring i arfslagarne, böra i första rummet hafvas i sigte, afstyrker jag vördsamt den nu föreslagna förändringen så väl i arfsrätt, som i den deraf beroende giftorätt, makar emellan. . . Grefve BJÖRNSTJERNA, M. (Grefve Björnstjerna yttrade sig under denna diskussion flera gånger, och har sedermera sjelf lemnat ett sammandrag af sina anföranden, hvilket vi här in extenso meddela): Om den af Utskottet åsyftade förändringen af våra arfslagar utgjorde endast en lagfråga, skulle jag, som icke är jurist, visserligen icke yttra mig deri, ehuru nära den rörer hvarje enskild man; men, mina herrar, den utgör derjemte en polilis: fråga af slörsta vigt, och är det derföre jag vägar framställa min äsigt derom. -. En berömd författare, Tocqueville, har i sitt arbete öfver den Nordamerikanska aemolkratien infört följande yttrande: Lagstiftaren, säger han, har ett ofelbart medel i sina händer att i förhand bestämma en stats tillkommande öden, och att förvandla den från en monarki till en republik, eller från en republik till cå manarkidatta medel liocar ; antols dren, om han sitter qvar vid hemmanet, duka under