Aftonbladet – 11 februari 1845, sida 3

dendomen, ehuru det alltid blifver svårt att be stämdt påstå detsamma. Den vidskepelse, som ännu råder hos vår all moge, alt om man gifver boskapen att äta a julhalmen, då den om våren första gången ut släppes på bete, skall den ej anfallas af sjukdo mar eller skingras; att om den utströs på el åker, skall åkern bära mycken säd, och att on fruktträd dermed ombindas, skola de böra myc ken frukt, synes också både hänvisa på julhög tidens betydelse i hedendomen och bevisa at bruket af halmbredning, som i medeltiden oct ännu sednare äfven vid andra högtidligheter va rit anlagen och utsträckts icke allenast till gol men: älven till vägar och gator, ifrån julhalmer leder sina anor ). Då vi här hafva att berätta våra läsare om våra förfäders julnöjen och julvidskepelser, böra vi ej heller förgäta omnämna den ännu på vissa Orter rådande fördom med afseende på det bröd, som kallas julgalten eller julkusen, och. hvars uppkomst vi nyligen sökt förklara. Ej nöjd att låta detta bröd, som utgör, såsom bekant, den förnämsta kakan i julhögen, pryda det dukade bordet ända till Knutsdagen, och t. o. m. längre, sömmer bonden den ej sällan ända till våren; han söndersmular då ett stycke af densamma och ägger dessa smulor i såningsskeppan bland säden, för att utsås med den på åkern, och ger äfven dragarne att äta deraf. Ettannat stycke förär han sjelf. Han och dragarne tros derigenom a större krafter och förvara sig emot alla sjuklomar samt åkern erhålla en större fruktbarhet, å att äfven här det hedniska ursprunget och den ymboliska betydelsen röja sig. Många gömma tycken af denna kaka från den ena julen till den ndra, troende att dessa stycken, äfvensom jul) Vid Erik XIV:s högtidliga intåg i Stockholm, ofter sin ståtliga kröning i Upsala 1354, voro gatorna beströdda med gräs.