Aftonbladet – 11 februari 1845, sida 2

UTUCTUTTUNRUIVINI, JELVIV ILL FELULLFG LULD LIV AP MSE v DIT, att välja det yrke somsedermera beredt henneslycka och ryktbarhet, och som i förening med hennes dygd, hvitken dock i barndomen torde vara grundlagd, skäll, jag hoppas det, fortfarande göra henne älskad och aktad. Om således Jenny Lind på detta sätt skänkts åt konsten och verlden, torde det vara småsinnet ensamt förbehållet, att derföre söka trampa faders och modershjertat. Stockholm den 44 Febr. 1845. N. J. Lind. (Insändt.) LITTERATUR. Om införskrifning af Race-boskap, och om några för Sveriges olika lokalförhållanden passande Racer af Hornboskap och får; af J. Th. Nathhorst; jemte ett Bihang, innehållande Kongl. Landibruks-akademiens und. utlåtande it ämnet. Stockholm hos Elmen å Granberg, 4844, 64 sidd. 8:o å 20 sk. h. ex. Fänge hyste man hos oss den tankan, att som Sverige vore Jernets land, så måste man betrakta Bruksrörelsen som vårt lands förnämsta inkomstkälla för att utifrån inbringa penningar; samt att, till uppehälle och förkofran :hemma, Akerbruket, betraktadt blott såsom Sädesproduktion, vore att anse för modernäringen, och det i det närmaste uteslutande. Saken är till en viss grad riktig; och under förflutna tider har sattsen om modernäring otvifvelaktigt utgjort en ganska nyttig opinion, emedan den drifvit otaliga armar till landets uppodlande. För närvarande anse vi visserligen icke hvarken Sveriges grufvor uttömda, eller dess fält så tillräckligt förvandlade till åkrar, att icke båda Bruksrörelsen och Agrikulturen hos oss böra fortfara som tvenne hufvuddelar af vår allmänna ekonomi. Men begge hafva likväl på de sednaste tiderna kommit i vissa förändrade förhållanden, som oundgängligen drag: uppmärksamheten till sig: de tvinga ej blott bruksegaren och landthushållaren, att, såvida ej sjellbeståndet skall sättas i fara, bedrifva sina yrken på ett i några fall betydligen förändradt sätt; utan de göra det för sjelfva regeringen och Rikets Ständer till en nödvändighet, att, till den vidd som vederbör, lägga sin hand vid saken. Svenska bruksrörelsens förändrade ställning genom den stora, nästan ofantliga utvidgning, Jernproduktionen i England och Amerika i de sednaste tiderna vunnit, och hvarigenom svenska jernet, såsom det nu tillverkas, måste falla i värde och blifva mindre lönande för bruksegaren, än förr, är ett ämne för sig, hvilket vi här icke vidröra. Vi tala nu om åkerbruket. Dettas bedrifvande har redan på länge ej gått så fördelaktigt, som man för fäderneslandets väl önskade och af sin modernäring, fordrade. Tvenne omständigheter hafva i synnerhet nedsatt det. A ena st dan hade man under de förflutna decennierna (allt sedan Isak Darelli, Magnus Blix, Thaers öfversättare och en mängd andra skriftställare hos oss vändt allthänna uppmärksamheten på så kallad rationell landtbushållning,) med så uteslutande håg slagit sig på landets uppodling till åker (hvilket också i början väl var det angelägnaste), att man omsider på många ställen, af för stort begär till sädesproduktion, glömde nödvändigheten att för sin åkerjords upprätthållande hafva en motsvarande ängvidd och hagmark, hvadan man oupphörligen gjorde inkräktningar på dessa sednare, härigenom lät sin ladugård falla eller åtminstone såg sig ur stånd att hålla den uppe i den rätta proportionen emot åkern, och dymedelst, då åkern sjelf fann sig i saknad af laglig gödsling, såg äfven den förtvina, just till följe af sin ej rätt beräknade storlek emot hemmanets öfriga kapaciteter: ÅA andra sidan led sädesprodueenten i många provinser genom det vanpris, hvartill spanmålen ofta sjönk, till följe af sjelfva den så långt drifna odlingen af säd, att denna omsider ej kunde afsättas alls, eller åtminstone icke med fördel, utan att först, som det heter, förädlas, d. v. s. uppbrännas till en förderfvande dryck. Slutligen har icke en gång denna demoraliserande förädling hulpit: brännvinet sjelf har fallit så i pris, att sädesproducenten äfven på denna: vas har föga glädjande utsigter för sin ekonomi. . Vill man se saken i stort och fördomsfritt, så är det onda, hvaruti åkerbruket råkat, blott en öfvergående kris af ingen fruktansvärd beskaffenhet, ellenast man icke blundar för läkemedlet aller anvisas att icke vilia begagna det. Det är