Aftonbladet – 11 februari 1845, sida 2

vo VV OO nn ——— AAA ten åter, hvarunder de likväl hade något ljus vissa stunder af dagen, räknades dygnen efter nånans lopp; de plägade, sedan de lefvåt fem ch trettio dygn i mörker, efter gammalt bruk, kicka upp på de högsta bergen spejare, hvilka, vär de från bergstopparne blefvo solen varse, åfvo detta tillkänna för de nedanför boende, varpå dessa glade, ehuru ännu befinnande sig i nörkret, gjorde gästabud till firande af solens uterkomst, och detta var hos Thuleboerna den största högtid ). Så berättar Procopius och om vi jemföra detta med hvad vi här ofvan yttrat, blir det klart att denna deras största högtid ej unde vara någon annan än julhögtiden, som än dag är vår förnämsta högtid, äfvensom att dess första betydelse blifver sådan vi här ofvan an.ydt ). i Hvarutaf åter denna högtid blifvit kallad jul ir svårare att afgöra. Bland de försök, som till förklaring häraf blifvit gjorde, torde i synnerhe den danske fornforskaren Petersens tolkning förtjena uppmärksamhet. Han framställer nemligen tre särskilda förklaringsgrunder häraf, utan att dock afgöra hvilkendera han anser för den riktigaste. Enligt den första af dessa skulle ordet jul (jöl) vara detsamma ord som hjul (hjöl) och således antyda på det kretslopp, som solen vid årets slut och julfestens firande fulländat, hvilken förklaring gifver ett ytterligare stöd för bör antydde betydelse af sjelfva julfesten; enligt den andra förklaringsgrunden skulle ordet jul härledas från det gamla njöl, hvarmed i fornspråket AE ) Strinnholm, Svenska folkets historia. Första bandet. ) I den allmänna högtid, hvarmed Thuleboerna firade solens återkomst, kan man ej misskänna den gamla nordiska julen, nvillken till sitt ursprung är vida äldre än kristendomens införande, och hvars hela betydelse uttryckte glädjen öfver det med vexande dagar återvändande ljuset Gewyecr, Svea Rikes Häfder.