Aftonbladet – 8 februari 1845, sida 1

sade den tillfrågade, i det han hurtigt steg fram och på tre stegs afstånd stannade framför Adler cereutz. ,Tala ut, pojke! Kanske har du alltredan äti din frukost på morgonqvisten, så att du ej orkar med den ryska matsäcken? Och nu skar den hvassa fältberreblicken igenom det unga krigareämnet, så att det bleknade. Nej, höga befäl, jag bar en så bottehlös hunger, alt jag nästan skulle kunna äta upp hela den fiendtliga styrkan; men det var ej detta, som nu skulle fram, det var en begäran, — — stlammade rekryten förlägen. Och som jag vet, alt en tapper soldat ej kan komma fram med en futtig begäran, beviljar jag din, och det på förhand, är du då nöjd ? Sjung ut, marodör, annars löskar jag dig iperuken med pliten,, hviskade korporal Krut uti nylärlingens öra. Tack, tusen gånger tack, min generalr, utropade den glädjedruckne ynglingen, sprang fram, omfattade Adlercreutzs svärd och öfverhöljde det med kyssar. Se så, nu har jag rört vid detta segrande vapen, och nu kunna ej kulorna göra mig något ondt, så säger man här uti lägret. Hjelten, rörd åt en öfvertro, som tydligt lät honom erfara hur högt han var älskad och beindrad af de sina, kunde dock ej, vid tanken på ina menskliga brister, lida en hyllning, som sränsade till afguderi. Det var med Adlercreutz, om med Gustaf II Adolf i Närnberg; han ville Ilskas — men icke dyrkas. Förlägen, halft missynt, men med nedsänkta blickar, sade han nu åt le kringstående: pköre vänner, gören mig icke!