Aftonbladet – 7 februari 1845, sida 2

halft på skämt, halft på allvar, fastän öfverallt ganska poetiskt, härleder de då utbildade ståndens anor från tre äktenskapsbrott, begångna af en gudomlighet inom tre särskitda: hushåll: ända till de märkliga, fastän till formen ingenting mindre än poetiska fiktioner, hvarraed herr kammarjunkaren Rääf underhöll Ridderskapet och Adeln i dess aftonplenum d. 44 sist! September, och hvarvid han, för att undanrödja föreställningen: om den medborgerliga representationens uråldriga härkomst, i ett drag gjorde samtlige de fordna Odalbönderne till Adelsmän, och det nuvarande Bondeståndets ättefäder till detta åt vårt gamla Svithiod improviserade feodal-ridderskaps trälar, dem det sedermera skulle ha lösgifvit ur lifegenskapen, och ädelmodigt begåfvat med största delen af den jord, som svenska allmogen nu odlar: Det vore kanske: origtigt dock, att tillskrifva Hr kammarjunkaren Rääf sjelfva uppfinningen af denna historia; ett yttrande inom det högv. ståndets majoritet, af lektor Wallman, röjer att den iåtminstone varit diskuterad tre veckor förut, innan den debiterades på riddarbuset; och härvid företer sig det märkliga, att lektor Wallman icke tillhört dem som gillat denna mystifikation, utan att han tvertom sluter sig till anhängarne af den ojäfviga historien, och detta på det vackraste och mest opartiska sätt. Jag gillar icke,, säger han (s. 149), den meningen, att det fordna odalbondeståndet, som stiftade lagar på tinget, som bjöd vördnad ibland Europas folk, var landets Adel, hvars ättlingar endast inom Riddarhuset påterfinnas; men jag kan lika litet medgifva, att Sveriges nuvarande Bondestånd har uteslutande rätt till Odalmannens fideikommiss: det är ett arf ill hela Svenska Folket. Största delen af Sveriges inhemska Adel och Borgerskap, Presterskapet och Bondeståndet, räknar ifrån denna Att sina ärofulla anor. Det är en tillfällighet, eller rättare en följd af Samhällets utveckling, att en del af denna Odalmannaklass, bildad i enlighet med förändrade Samhällsformer, ingått i Statens tjenst, för att i högre mening gagna med sitt arbete; men de hafva icke derföre frånsagt-sig sin andel i Riksdagen på Allshärjartinget,. Lektor Wallmans slutföljder svarade väl icke mot dessa vackra premisser; men andra högvördige visade så mycket mindre håg för medgifvanden af något slag, hvarken genom premisser eller slutsatser. Professor Fries, t. ex., såg i det föreslagna en representation hemtad från allmänningen (s. 85) och i representations-förändringen en förstöring af det förut bestående, framkallad af främmande ideers störande inverkan (s. 86), han fann förslaget lösryckt från hela den nuvarande samhällsförfattningen (s. 85), och att en fosterländsk skapelse först kan uppstå, sedan man förkastat dessa främmande och abstrakta läror, (s. 88). — Kontraktsprosten Gumzelius förmenade, att den nya författningen har icke varit en utbildning af folkets verkliga lif, karakter och lynne, utan har satt sig till problem, att alldeles ombilda allt detta (s. 69). — Det är redan nämnt, hurulunda kontraktsprosten D:r Broman (s. 70) förklarat det nya förslagets princip vara något alldeles främmande; något som i svenska skapplynnet icke bar en motsvarighety — här är stället att tillägga, att doktorn, i afseende på förslagets härkomst, förkunnade (s. 72) att det vore ett ptankefoster,, som v,infördt på verklighetens område liknar en på fri hand uppgjord karta öfver pett land; den passar ej in på landets naturliga former, och blir i afseende på dessa en osanning; vore den också utförd med största konstskicklighet; ja: att det i sin helhet framstår såsom till dess grunddrag lånadt. Med återljud af samma kritik i detta hänseende, kallade Prosten Stenhammar (s. 242) förslaget för ett politiskt konststycke, saknande allt rotfäste i nationalandan och urgammal Svensk politisk tro, (?), och påstod att man dermed nu synes hos oss i det politiska lifvet vilja härma främmande misstag ÅA sin sida hade Kontrakts, rosten Norström ,anledning befarav (s. 35) ,att man isynnerhet torde anmärka, att det ej blifvit uppfördt på nationell grund,. — Men hvar skulle väl, frågar man, 4840 års Konstitutionsutskott, under välmeningen att hemta sitt förslag så långt bort i vår svenska urtid som möjligt, ha råkat -på allt detta främmande, onationella, osvenska, lånade? Hvar, om ej hos alla stationäras förskräckelse: Frankrike, och dess förmenta materialism! Huru det i sjelfva verket förhåller sig med denna materialism, och om den ej, när allt komme omkring, är utan jemförelse mera rik pi ide, än allt hvad konservatismen förmått framdraäga ur sin fatabur; derTom blir kanske tillfälle att tala någon annan gång. För att ej afvika från ordningen, må nu blott nämnas hurusom välärev. Prosten Stenhammar enfaldeligen vill förmå oss tro, att 1840 års KonTR ör aa TT ra a rage a a a 2 ar En Et nn ner ERE i LAT