Aftonbladet – 7 februari 1845, sida 2

.et och att derefter inbindas i ,soldat-undervisningen, så att hvar och en af manskapet skulle kunna lära sig henne utantill; medan Savolaksaen menade, liksom vår svenska akademi uti ett ud sina inträdestal: att verskonsten vore en rätt irtig och uppbyggelig sysselsättning, när man ej hade något bättre att taga sig för, alt fördrifva tiden. Korporsl Krut, som i detta samqväim förde ordförerklubban, räckte nu en tobaksrulle till poeten och sade uppmuntrande: du har sjungit som en hel karl och har heder af din visa, Pelle, och förtjenar en gratifikation. Se här, bit af så mycket du får rum med i käften och spara ej på kardusen. Det är besynnerligt, att så fort jag hör något om honom, lägger sig alltid en florsbufva öfver mina ögon, men det betyder ej ålderdomssvaghet, utan snarare att det finns et! friskt och tacksamt hjerta hos den gamle sönder: skjutne Krut. Nå nå, vår befälhafvare hör be sitta mig ej till det vanliga slaget, till de de nykläckta generaler, som stoltisera på vaktpara den, komma i raseri öfver en oknäppt häkt eller ett misslyckadt handgrepp; och, under de de skräfla om soldatens hållning, krypa 1 hof trapporna och hviska på svansen; lika litet ka han räknas till de der utmålade och uppstoffe rade invalider, som, under mötestiderna, rackl omkring i landet och låta betala sig af den en faldiga staten, som ej begriper att kassera den på den allmänna mönstringen. Men, dunder ec blixt! hvem ligger der borta vid lavetten, insvep i soldatkappan och fördristar sig att sofva unde en sådan sång. Rekryt, stöt den besten i ryggen me gevärskolfven, så att märgen dansar i rygsbaster jag vill sedan hålla krigsrätt med brottslingen.