Aftonbladet – 7 februari 1845, sida 2

Ridd. och Adeln fram ärdar etc. BREF IFRÅN LANDSORTEN, RÖRANDE HÖGVÖRDIGA YTTRANDEN I REPRESENTATIONSFRÅGAN. Tredje brefvet. Ur de aforism-samlingar, hvaraf majoritetens i Biet firade tal hemta sin egentliga styrka, har jag redan anfört sådan dicta elassica, som förmenats skola omstörta 4) den föreslagna förändringens princip, samt 2) vederlägga påståendet om behofvet af förändringen. Jag kommer nu till en tredje katezori, den kanske ifrigast omdebatterade bland alla, derföre att den i de ultraliberala eller helt och hållet från abstraktion utgående statsåsigterna plägar förkastas såsom ett oting, under det att den utgör sjelfva nödankaret för den historiska skolan: nemligen det nya förslagets antecedentia, eller, för att med Prosten Stenhammar uttrycka mig både egentligare och högtidligare: dess anor. I sjelfva verket får detta moment ej förbises, enär frågan är om samhällen in conereto och betraktade såsom redan förhandvarande; också ha hvarken 4840 års Konstitutionsutskott eller förslagets anhängare: gjort sig skyldiga till någon dylik kortsynthet. Afven de sågo sig omkring i våra äldre häfder; men efter vanligheten något längre tillbaka, än till den gräns deri, hvarest de historiske, efter sina vanor, älska att stadna; och det upptäcktes härvid lätt, att det nya förslagets anor icke blott äro gamla, utan urgamla: ända så långt bort, som från odalmannatiden och våra allsheriarting. Redan då funnos elementerna till våra nuvarande fyra stånd: der funnos krigare företrädesvis; der funnos prester och siare; der funnos sjelfständiga handtverkare, särdeles för den vara, som tidens lynne gjorde allmännast efterfrågad, nemligen vapen; äfven då plöjdes Nordens haf ej uteslutande af vikingarnes drakar, utan derjemte af krämareskepp; och den till strids rustade allmogen, likasom vVapensmederne, presterna och de som drefvo handel, odlade emellanåt jorden. Men till ståndselier klassrepresentation kan man likväl ej i den tiden upptäcka något spår. Hvar och ef som var en sjelfständig man, en man för sig, d. v. s. hvar och en husfader, bevakade wid de allmänna riksförsamlingarne sin och de sinas rätt, sjelf och emedelbart; ungefär som det ännu sker i en del bland Sehweitzerkantonerna. Då likväl detsamma ej nu mera skulle vara möjligt i Sverige måste det ske genom ombud, eller som de vanligen kallas representanter; sättet åter huru detta må kunna ske lika fullständigt som fordom, utgör hela den väsendtliga skilnaden emellan det bos oss urgamla och det nu föreslagna nya. Utgångspunkten — representationen af medborgarne som medborgare och ej af yrken (hvilken seånare just är, i förbigående sagdt, representationen af en abstraktion) — är densamma nu som då. Modifikationer med hänseeåde till bildningen voro likväl nödvändiga och hafva äfven blifvit iakttagna, då denna bildning ej nu, som fordom, är i det närmaste densamma hos hvar medlem af nationen, utan i vissa fall förutsätter en så särskild sakkunskap och erfarenhet, att den ej kan tänkas gemensam för alla. Denna det nya förslagets äkta ursvenska härkomst är synbar för hvar och cen, som behagar opartiskt granska vår historias erkända urkunder, och ej låter fasthaka sig vid några utbrutna momenter deraf, än mindre blända sig af digter, uppfunna för tillfället eHer i afsigt att missleda. Men skulle det nya förslagets urgamla anor ej kunna göras misstänkta, så ramlar ohjelpligt det anfallsbatteri mot detsamma, hvilket dess motståndare betraktat som sitt förnämsta; och häraf kan man förklara den fanatism de utvecklat för att bibehålla sin position derinom, samt de underliga ansträngningarne alt försöka sig i prosaisk poesi inpromptu, när der ojäfvade historien sviker. Slika försök äro i öfrigt ganska vanliga, så ofta man, i hvad fall som helst, vill härleda och försvara närvarande samhällsförbållanden med blotta berättelser från forntiden, utan att göra afseende på rimligheten eller orimligheten af deras innehåll; urkundernas hälder upplysa att man då, jemte de äkta och allmänt erkända, alltid framhaft apokryfa, digtade och understuckna, när så kunnat ske med hopp om fördel. Våra nordiska urkunder ha härvid lej gjort något undantag: alltifrån den till tidsför Idrif i den fordna Isländska aristokratiens afton eirklar för sekler sedan digtade Rigsmal, som