Aftonbladet – 6 februari 1845, sida 1

följt det nya skolsystemet och uppträdt till dess alumners försvar, då man velat förneka vitsord åt deras utmärkta betyg i studentexamen. Men då denna Schola militans nu vill uppträda som triumphans — eller rättare den nya methodens ensidige anhängare, intolerante och förföljande, vilja utplåna våra gamla, jag må väl såga klassiska läroverk, så måste jag icke blott i eget, utan äfven i universitetets namn deremot reservera mig, icke blott för den humanistiska bildningen, utan tillika för den nya schoJans egen framgång och bestånd, med förkl arande, att jag skulle lika varmt försvara nya eclementarskolan, om fräga väcktes om dess förtryckande. Hvilka Hr F. menar såsom den nya methodens ensidiga anhängare, intoleranta och förföljande nog att vilja utplåna våra gamla, klassiska läroverk, har han icke tillkännagifvit. Men då hans yttrande är rigtadt emot Ekonomiutskottets betänkande, kan, åtminstone i första hand, intet annat menas än detta. Vi tillåte oss då att fråga Hr F., såsom sjelf en human och förnuftig man, med hvad rätt han anser sig kunna skylla ett betänkande eller dess författare för ensidighet, som noga redogör för sina grunder och uppgilver skälen för det tillstyrkande, hvarmed det öfverlemnat ämnet till Rikets Ständer. och som dessutom går med fullkomlig varsamhet till väga. Efter vår tanke har ett utskott illa uppfyllt sin pligt, om det blott tillkännagilver allt hvad man 4 den ena och å den andra sidan kan säga för ch emot, utan att slutligen sjelf komma till någon bestämd öfverlygelse i saken, och alsända denna med sitt tillstyrkande. Konsten att veta och upprätta alla möjliga medoch motskäl, och härvid stanna, är hvarken så stor eller vittnande om så mycken lärdom, som man tror. Det angelägnaste är, alt, efter alla sidors noggranna ransakande, älven veta öfvergå till ett beslut, som, enligt sin natur, icke kan omfatta mera än en af dem. Sådant förtjenar icke namn af ensidighet, men af praktiskt förnuft, hvilket oundgängligen behöfves på riksdagar. Detta har Ekonomiutsk:t otvifvelaktigt ådagalagt genom ifrågavarande betänkande, hvars klokhet dessutom blifvit ytterligare vitsordad genom tvenne stånds antagande utan votering och det tredje med stor pluralitet. Hvar och en, som var närvarande vid det fjerde ståndets (presternes) öfverläggning i Onsdags 1 förra veckan, känner ock — och allmänheten får snart genom protokoilerna veta det — att, derest anförda grunder öfver hufvud taget något betydde inför flertalet af detta stånds ledamöter, så skulle utslaget älven här hafva utfallit på samma sätt, som 1 de andra tre stånden. Men man måste komma på den tanken, att de ibland de högvördige, af hvilka de öfrige nära nog låta leda sig, anse sjelfva sin existens i samhället skakad till sina grundvalar genom Nya Elementarskolans seger, då de kunnat förmå sig till så i hög grad oparlamentariska steg, som i frågavarande plenum bär vittne om. De klaga, med Hr Fries, att den nya skolmethodens anhängare vilja utplåna våra gamla läroverk! Dessa läroverk, som Hr F. kallar klassiska! Hvad är väl. meningen med detta obetänkta utfall? Att reorganisera och förbättra ett skolsystem är väl icke att putplåna skolverket. Och ur hvad skäl kallas våra gamla skolor mera klassiska, än den nya skolan? Har benämningen afseende på de s. k. klassiska språken (latin, grekiska och kanske äfven hebreiska), så är uttrycket uppenbart falskt, enär det är faktiskt bevisadt, att lärjungarne i Nya Elem.-skolan lära sig mera latin, grekiska och hebreiska, än hvad våra gymnasiers alumner inhemta; och den, som deruppåi tviflar, behöfver endast på stället göra sig underrättad om förhållandet. Menas, åter, med klassiska läroverk) ej annat än en skola, der undervisningen, enligt den gamla methoden, meddelas i skilda rum-klasser, så hvilar hela frasen på en temligen fattig ordlek, hvilken vi knappt trodde, att en man som Hr F. skulle vilja bruka i ett allvarsamt yttrande, och i ett af de riksvigtigaste ämnen. Den nya skolmethodens system består just uti, att meddela undervisningen genom Åmnesläsning samt uti en endu skolsal, der alla skolans klasser (nemligen ämnes-lklasser) sitta församlade gemensamt, så att läraren kan sättas i stånd att ur högre klasser taga de undervisare, hvarmed han sköter de lägre. Detta system kan man således på lika goda grunder kalla klassiskt, om detta namn behöfdes. Men det nya skolsystemet är starkt genom att både theoreliskt och praktiskt hafva bevisat sitt företräde framför det äldre; och det behötver icke mer. Det gaml: må då gerna, efter Hr F. så önskar, bibehålla epitetet klassiskt, så vida dermed ingenting ypprare förstås, än egenskapen att sätta sina lärjungar i skilda rum, till mehn för undervisningen. Längre ned säger HrF.: Det är en stor historisk sanning, att alla stora, välgörande reformer ske slilla och obemärkt på djupet, fast mängden endast ser dem tidens storm upprör på ytan och beundrar dess skum. Att stora och välgörande reformer måste röra djupet och icke blott ytan, erkänna vi fullkomligt; hvilket verkligen är elt af de afgörande skälen, hvarföre vi önska t. ex. våra skolor i grund förbättrade, och ej blott genom några usla lappverk på utsidorna, litet upphjelpta för ögat. Mer då talaren förmäler det vara en historisk sanning att alla stora reformer ske stilla och obemärkt så behöfver man allenast uppslå alla tiders och folks historia, för att finna påståendets osannfärdighet. Hr F. har sjelf i Frey sagt det vara få