Aftonbladet – 6 februari 1845, sida 1

PROF. FRIES I LÄROVERKSFRÅGAN. När Onsdagen i förra veckan, d. 29 sistl. Januari, EkonomiUtskottets betänkande öfver våra läroverks reorganisation förevar i Presteståndet, och dervid de parlamentariska märkvärdigheter förelupo, hvarom vi redan i ett föregående nummer talat, yttrade sig, bland andra, herr professor Frias på ett sätt, som ur dubbel synpunkt förtjenar tagas i närmare betraktande. Hr Fries är en så allmänt aktad lärd, är est så europeiskt namny, att ett votum från honom redan blott genom denna omständighet måste tilldraga sig största uppmärksamhet. Härtill kommer, att den konservativa sidan ej allenast i fråga om läroverken, utan äfven i flere under KonstitutionsUtskottets behandling komna ämnen af det mest vitala slag, anser herr F. såsom en af sina förnämsta sakförare. Detta har väl förvånat mången, som påmint sig fordna yttranden, både skriftliga och muntliga, fällda af herr Fries. Likväl, då det måste vara en hvar obetaget, att ändra öfvertygelse, derest det sker på fullt giltiga grunder, samt skälen öppet och klart framläggas, så hade. man otvifvelaktigt haft rätt att vänta detta sistnämnda, framför allt af en man, hvilken hvarken kan skylla sina omkastningar på omogenhet och ungdom, ej heller vill ursäkta dem genom bristande kunskaper. Hr F:s yttrande finnes in extenso intaget i Morgonen JM 45. Vi skola tillåta oss att reproducera det stycke för stycke, och deraf inhemta huruvida talaren uppfyllt de rättmätiga anspråk vi i det föregående angifvit, :och hvilka förmodligen ingen skall säga oss vara för högt stegrade. Vi skola derjemte göra några andra anmärkningar, hvilkas befogenhet vi tryggt öfverlemna åt våra läsares bedömande. Hr F. börjar sålunda: Öfver ett ämne, som så nära rörer kulturens högsta intressen, torde man med skäl fordra ett yttrande af Universiteternes representanter, och kännerjag mig dertill så mycket mer förbunden, som jag blifvit af mina Committenter uppmanad uttala den i Upsala allmänna åsigten öfver dessa frågor. Menar herr F. med dessa ord, att han icke uttalar. sin egen äsigt öfver ämnet, utan blott sina Committenters? 1 sådant fall har han brutit mot den R. O:s S, somå lägger hvarje riksdagsman att allenast följa sin egen öfvertygelse under öfverläggningarne i plena, samt afgifva vota blott efter sitt eget, och, ej efter en annans samvete. Ingenting är rättare, billigare och med konstitutionen mer öfverensstimmande, än att före valet till riksdagsman, kommittenterne och en möjligen i frågavarande riksdagskandidat med hvarann utvexla tankar, så att de förre fullkomligen måtte känna den person, de vilja taga till ombud. Kandidaten må derföre gerna, här såsom det sker i några andra länder, om han för godt finner, utfärda ett program eller offentligt tillkännagifvande af sina grundsatser i de större eller mindre frågor, en blifvande riksdag förmodas komma att afgöra. Men sedan man valt honom, måste kommittenterne vilkorligen åtnöjas med sitt riksdagsombud, sådant det är, och den i plenum sittande riksdagsman har, enligt vår R. O., den oeftergifligaste skyldighet att votera efter sina egna tankar, hans kommittenter må derom tycka hvad de vilja. Historiskt kan han visserligen ock, jemte sina egna, nämna andras föreställningar om ämnet: men han kan icke, med förtigande af sina egna, anföra andras, och dymedelst göra dessa sednare till Votum. — Svarar nu herr F., att hvad han yttrat i läroverksfrågan ej allenast utgjorde hans kommittenters, utan derjemte hans egen öfvertygelse; då hade han till yttrandet full rätt. Men då uppreser sig emot honom. till hela sin giltighet det märkliga anförandet af doktor Säve i samma dags plenum, der denne citerade ur tidskriften Frey