Aftonbladet – 6 februari 1845, sida 1

ar det slut med Iugnet och tystnaden; ty de gamle vilja lika litet att andra skola reformera dem, som de vilja göra det sjelfve. Vår mening är för ingen del, att förbättringarne skola ske med storm, gny, oro, oväsen och slagsmål; allt sådant utgör accessoirer, beroende af motståndets beskaffenhet och styrka. Hufvudsaken, hvarpå vi hålla, är allenast, att de verkligen goda reformerna (sådana, som t. ex. skolsystemets ifrågavarande) ske. Kan detta någongång ske stilla och obemärkt, så allt för gerna. Men då Hr Fries, i sin fordran på stillhet och obemärkthet, synes begära, att Ekon.-utskottet icke en gång skulle hafva gjort så mycket som tillstyrka ständerna införande af ett bättre system i läroverket, oaktadt sådant utgjorde utskottets öfvertygelse, så går talaren tvifvelsutan för långt. Reformer, som ärd af den natur, att de ej kunna blifva af utan medelst Ständernas beslut, kunna omöjligen tilldraga sig så obemärkt, att icke utskott och stånd derom skola tala. Allt hvad man såsom beståndande vill införa i verkligheten, mäste dock vara något utkämpadt i ideernas verld. Det är ett stående bevis på våra dagars oförmåga att genomföra några inre reformer, att, med förbiseende af nämde cviga lagar, blott den ena ytterligheten vill förjaga den andra, den ena lägan förtära den andra, i stället för att sammanflyta till en gemensam flamma, som brinner med ett högre sken. Att bestämma tiden, när en ifrågavarande förbättring är till fullo utkämpad i ideernas verld, faller sig ganska svårt. En korporation, som al sina enskilda egoistiska grunder egentligen aldrig vill hafva en reform införd, hvilken nödvändigt i sitt följe skulle draga med sig borttagandet af ganska många andra bedröfliga omständigheter äfven utom skolan, skall säkert också aldrig erkänna frågan för utkämpad i ideernas verld, med hvilken verld korporationen intet annat förstår än sin egen tankesfer, der frågan icke någonsin rent upptages och således icke heller utkämpas. Nu är förhållandet, att den stora läroverksfrågan angår på långt när icke presterskapet och dess ideeverld ensamt, utan ingår i hela allmänhetens mest vitala intresse, såsom rörande uppfostran af hela rikets ungdom och beredandet al en bättre framtid för fosterlandet gemensamt. Sakens angelägenhet, för att icke säga nödvändighet, blir härigenom klar; och frågans synkrets vidgas, utom hvad någon enskild korporation derom kan finna för godt alt tycka elier icke tycka. Skolreformfrågan har verkligen genomgått så mycken kamp inför alla menniskor, som vilja begripa och taga skäl, att den otvifvelaktist redan är. utfäktad i ideernas fördomsfria och ärliga verldsdel. Men på den del, som tagit sitt parti, att icke ledsna på annat än sig sjelf, kan sanningen intet uträtta. Hr F. talar om våra dagars oförmåga att genomföra några inre reformer. Har han undersökt först om detta är sanning, och sedan orsaken härtill? Månne denna icke då helt enkelt skulle ligga deruti, att de, som vilja och kunna genomföra sådana, icke få göra det? Vi fråga Hr F. öppenhjertigt, hvarigenom våra dagars oförmåga i reformväg är ådagalagd? Hafva ännu några roformer tillåtits? Men hafva de icke tillåtits, så hafva de ej heller misslyckats; och ingen oförmåga är således bevisad. I skolväg är nya elementarskolans stiftande det enda man gifvit lof till; och hon har lyckats. Om hvilken oförmåga talar då Hr F.? Alla större reformer i det inre samhällsskicket bero på Rikets Ständers och Konungens samfälda beslut. Om nu riksdagsorganisationen är sådan, att ett par, ijemnförelse mot allt det öfriga i landet, både till bildning, personal och förmögenhet obetydliga ståndskorporationer kunna, emot hela rikets stora majoritet, förhindra införandet af föreslagna bättringar, huru kan man då ropa på tidens oskicklighet, när åt tidens min inga medel gifvas hvarken att lyckas eller misslyckas? Beträffande talarnes klagan, att den ena ytterligheten vill förjaga den andra, den ena lågan förtära den andra, i stället för att sammanflyta till en gemensam flamma, som brinner med ett högre sken, så har detta fenomen i tiden visserligen sin motsvarighet, men vi tro upprigtigt detta jagande emellan ytterligheter vara en följd al det gamlas envisa motstånd, att icke ens vilja låta sådant undergå reorganisation, som bevisligen förtjenar det. Hvarje fordran på reform har börjat mildt, fullt af aktning och skonsamhet mot det äldre. Men då den afvisades. med förakt och hån; då intet öra öppnades för de enklaste, renaste skäl; då åt billighet intet gehör lemnades, då först föddes harmen, och det gamlas ensidiga försvarare hafva deruti onekligen största skulden. Reformens kämpar höjde nu sin ton, emedan de måste höja den, för att få den ändrad. De tvungos att tillgripa en och annan ytterlighet för att bekämpa envisa ytterligheter, som emot dem upprestes. Bättre skulle visst halva varit, om reformvännerne icke begått något enda fel, således ej heller liknat sina fiender ens i ytterligheter: men huru mycket skall man då begära al menniskor? Imedlertid och för att återkomma till vår talares närvarande ämne, skolfrågan, veta vi icke hvilken ytterlighet han här menar, och som önskat förjaga en annan. Made det nya skolsystemet inom sig förnekat plats åt den klassiska lärdomen, uteslutit grekiska och latin, förkastat hela kasuistiken eller utdömt något enda ämne, som den gamla skolan eger, då hade man kunnat tala om en vttarliohets föriasanda