Aftonbladet – 4 februari 1845, sida 2

rakterisera svenska nationen, är troligen ej nåson mera framlysande, än det medfödda, ofta besjungna hjeltemodet. Det har aldrig skönare och fullständigare förklarat sig, än när motståndet yvarit som envisast och kännbarast, och lyckans ernående som tvetydigast. Liksom fjedern antager mera spänstighet och styrka, i samma mån som den sammantränges, så har ock detta mod varit oemotståndligt, när hinderna för dess fria utveckling visat sig som mest tryckande eller begränsande. Då den store Gustaf Adolf stupade, var svenska hären utmattad och tillbakaträngd; den hade, åtminstone efter all sannolikhet, dukat under, om icke underrättelsen om härförarens död, på samma gång som den uppmanade till underverk, äfven förutspådde att undergången var oundvikelig. Det var detta till det yttersta drifna motstånd hos fienden, som var mäktigt att framdrifva de svenska krafterna till en motsvarande ytterlighet å sin sida; och vi ihågkomma med stolthet hur svenska hjeltemodet här gick segrande fram ur det började nederlaget och -försvarade sin hufvudegenskap: att blifva stort, alltsom motståndet tillväxte, för att slutligen öfvervinna det. Kanske har dock aldrig denna egenskap sublimare och med mera resignation gifvit sig till spillo, underkastat sig omständigheterna, än 1. Sista finska kriget. Det är sannt och får icke glömmas, att finska folket i denna strid icke eftergaf hvad krigshistorien eger mest beundransvärdt att förtälja, men denna nation slogs för sitt fädernesland, sina penater, sin frihet och ära, sin medborgerlighet, då deremot svenskarne gingo undergången till mötes, för att troget uppfylla den godtyckliga viljan hos en despot, utan urskiljning. Ryckta från sina hem och anförvandter, blottställda för köldens och hungrens rysligheter, vadade svenskarne sjungande fram i den djupa snön pe lande do a pbe ebållna af sitt mod och st vade eller upp 0 ;