Aftonbladet – 4 februari 1845, sida 2

STOCK THO ILII De på förmiddagen ankomna utländska poster medförde tidningar från Paris af d. 23, från London af d. 24, samt från Hamburg af d. 28 Januari. FRANKRIKE. Lika oväntadt som Molcs anfall i Pärskammaren hade Guizotska ministeren sett sig 1 Deputerade-kammaren, vid debatten öfver adressen, anfallen af Thiers, m. fl., och liksom der kunde eller ville Hr Guizot icke emot sin motståndare utveckla hela sin talareförmåga, utan tros, att han vill spara den till debattens slut och då det möjligen gäller de rätta medtäflarne till portföljerna, hvartill Thiers nu icke räknas. Det var Hr de Peyramont, som hufvudsakligen uppkallade de begge talarne i tribunen. Han angrep nemligen dem begge. Detta gaf Thiers anledning att, under försvaret för sig sjelf, göra den förklaring att han ej ville inblanda frågan om kommande ministtrer, såsom honom icke angående, utan ville betrakta den ministeriella politiken i afseende på Marocko, Otaheiti och visitationsrätten, och det icke enskildt, utan i sammanhang. Nu tadlade han, att Bugeaud icke haft medel att begagna den lysande segern vid Isly, och att marchera på Fez; att Mogador måst öfvergilvas, emedan flottan ej var nog utrustad; att man nödgades söka lösningen på den gåtlika freden, i Otaheiti; ty den hade blifvit afslutad, för att, efter de obehagliga händelserna der, icke såra Englands finkänslighet. Pritchardska skadeståndet var en skam för nationen, den största hon kunde lida, ty England hade bordt desavouera sina embetsmän, icke Frankrike sina, emedan dessa handlat med full rätt. Han sjelf vore icke emot engelska alliansen; tvärtom ansåg han den fordra mindre uppoffringar för Frankrike, än alla som man ville ingå med Ryssland, Österrike och Preussen. Han ansåg att franska flottan icke kunde mäta sig med Englands i antal, men väl i godhet, och förblifva koncentrerad, under det Englands måste dela sig. — Efter hvad 41840 passerat, var det ej Frankrike som behöfde gifva efter, och i visitationsfrågan låta sig förödmjukas. Denna fråga blef nu en outredbar svårighet, 0. s. vV. Hr Guizot ville deremot icke gå tillbaka till år 4840. Frankrike, hela Europa, allt förnuftigt folk hade redan dömt till Mars-ministerens fördel. Det vore ej nu tid, att angripa företagen i Oceanien; och alt man handlade varsamt i Otaheiti-frågan var nödigt, för att lemna Englands statsmän tid att lugna sinnena. Han gaf Bruat full rättvisa; och försäkrade att så stort skadestånd som den engelske missionären, hade de franska mången gång fått. Nu var engelska alliansen den upprigtigaste, utan allt fusk eller dold tanka på krig; och begge regeringarne ville och skulle modifiera visitationsrätten. Efter ett obetydligt tal af herr Bechard, besteg herr Dupin tribunen. Han liknade ministeren vid en påfve, ett konsistorium, med hvilka man aldrig kan vara af olika mening, utan att blifva förklarad för kättare; så gör ministeren alla sina motståndare till anhängare af krigspartie. — Han ogillade äfven, som Thiers, Marockanska freden och Söderhafspolitiken, med sina skadestånd, etc. På Otaheiti, liksom öfverallt, hade kabinettet gjort allt för England, ingenting för eget land. Hans tal gjorde stort intryck. Den personliga retligheten, den vrede som genomträngde den talangfulle, vältalige men ytterst obetänksamme advokaten, steg till en kraft, som eljest a IA 4 RN SE RER Fal ORTEN RR RR FRA Ra RR a rd Dr