Aftonbladet – 3 februari 1845, sida 1

IGEN RNE NET TT KITE LISETTE TPI VASA m. fl., och så utvecklade sig, både inomoch utomlands, den stora assöciationen, som företog sig att öfverallt dana skolor. På ett märkligt undantag från det bland oss förefunna prelatensiska sfabilitetssystemet i läroverksfrågan har man fått exempel i en Ephorus på Vesterlandet. Han grundar sin nitälskan för nya skolmethoden på de iakttagelser, han, inom Nya Blementarskolan i Stockholnr, haft tillfälle att göra. fyen hans nu i Stockholm vistande kolleger äro oförhindrade att förvärfva samma nyttiga erfarenhet, men de undvika med omsorg att besöka nyssnämnda skola, för att under föregifven obekantskap med skolans fördelaktiga resultater desto lättäre kunna; af skäl obesvärade, loforda det gamla skolsystemet och kämpa för detsammas oförkränkia fortsättning. — Om det i allmänhet är bedröfligt, att partisinne, och egoism skola beherrska en icke ringa delaf riksdagsangelägenheterna, så måste det i ännu högre grad väcka vemod och bekymmer, att läroverksfrågan af elt Riksstånd betraktas såsom för detta Stånd egendomlig celler såsom oåtkomlig för all förbättring. Ingenting vore lättare, än att visa hela grundiösheten af de skäl, som man i Presteståndet åberopat till försvar för gymnasierna och de gamla skolorna. Det gifves i detta hänseende många slående facta att framhålla, derest 90 R. F. icke för. tillfället utgjorde ett hinder. Den sällsamma dristighet, som erfordras, för att, på sätt som inom Presteståndet ägt rum, försvara: det gamla undervisningsverkets alltför sjuka sak, kan endast förklaras genom ephorernes oantastlighet och den frihet från all kontroll, som hitintills betryggat ephoraternes pligtförsummelse. Man inser ganska välv, säger en utländsk författare, att det kan vara fördelaktigt för kyrkans tjenare, att få styra statens affärer, men man kan omöjligt fatta hvad vinst, som Religionen hemtar deraf Derest Religionen, yttrar samme författare, sicke frigöres från verlidsliga bestyr, så urartar den slutligen till medel för den mest oädla spekulationsanda. Den diskussion, som inom nyssnämnde Riksstånd i besagde ämne förevarit, är serdeles för Regeringen af betydande vigt. Deraf kan med säkerhet urskiljas, huruvida det för und-rvisningsverket vore hyttigt, att vidare förordna en kyrkans tjenare till chef för Ecklesiastik-departementet. Hvad jag med föranledande af berörde diskussion ej bör underlåta att erinra; är, att det för samtlige Riksstånden och deras Talmän är ett gemensamt oafvisligt åliggande, att skydda öfverläggningarnes frihet. Förnärmas den sednare inom blott ett enda Riksstånd, så är detta i alla fall Rikets Ständers samfäldta sak, som i första rummet bör inom Tal mans-konferensen beifras och behandlas. Framför allt ligger det vigt uppå, att sträng oväld från ord förandesidan iakttages. Åsidosättandet deraf antager en för Rikets Ständer serdeles vådlig karåkter, i händelse ett Riksstånds samtlige ledåmöter dervid iakttaga tystnad, utan att en enda röst vågar höja sig till den parlamentariska ordningens försvar: Vill man bilda sig en sann föreställning om privilegii-intressets förmåga att motarbeta och tillintetgöra undervisningsverkets. tidsenliga förbättring, så bör man påminna sig, att alla försök att härutinnan verka en allmännare ombildning hitintills misslyckats äfven för den stenhårda vilja, som, ehuru i sednare åren vorden en af de absolutistiske grundsätsernes ifrigaste förespråkare, likväl visat sig cga n varm nitälskan för skolreformen. Hvarhelst en biskop erhåller sitt säte — i Rom — Konstantinopel eller annorstädes — lärer städse hans prestedöme komma att af honom skattas högst. Statens rätt blir dervid merendels underkänd eller åtminstone längst tillbakasatt. På de episcopala höjderne förekomma vanligtvis såsom obetydligheter, alla frågor, somröra gymnasiers och skolors syftesenliga verksamhet, lärarnes harmoniska bemödande, broderiiga deltagande och ä?la täflan att gagna en gemensam värderik sak! I Sverige hafva biskopsembetena inom stiften förvandlats snart sagdt till sinecurer, ehuru man ser flere bland dem vid riksdagarne sprida en återhållande kraft, som för läroverksfrågan under en lång tidföljd gäckat de bästa förhoppningar och nu bebådar ingen ting mindre än godt. Det tillhör i första rummet ephoraternes innehafvare att vaka öfver den uppvexande generationens sedlighet, undervisning och dancelse till sinne för sanning och rätt. Dem åligger, att hos lärarecorpsen befrämja nit och verksamhet såväl i det egentliga unrdervisningskallet, som i vården om sederne seller i omsorgen för bildande af ungdomens hjerta och förstånd. Rena seder, sjelfständig öfvertygelse, benägenhet till uppoffring för al!mänt bästa; hederskänsla, rälträdighet, intellektuel och materiel duglighet — se der det mål för hvilket ungdomen vid underyvisningsverken behöfde danas och hvilket ephorerne !rätteligen skulle främst af alla befordfå. Men huru juppfylles i allmänhet detta åliggande? Svaret derpå är förvåradt i de diskussioner, hvartill flere vid riksdagarne itererade motionerZom biskopsembetenas indragning föranledt. Der ser man uttryckt, till hvilken nullitet desse embeten, i fråga om skolorne, nedsjunkit. Der får man erfara, huru de i stället sammanfattat sig till ett politiskt element i staten. Olyckan vill, att deras innehafvare äro nära nog oåtkomlige för all den underlätenhet, som kan föras dem till last. De kunna icke afsättas. De ET LA oa a ssk NR AR RR PA AR RR AR AV OF RR TER