Aftonbladet – 3 februari 1845, sida 1

ga tu, att ta väl för sig alsockret och icke spara på råna. Min fästmö ville nödvändigt se bostället, sade: Lindner, och derföre foro vi i dag till fru Larsson. 4 Jay ack Herre Gudl! suckade gumman; pså gjorde min salig man för. trettio år sedan med mig, då var jag ung och hoppades så mycket; men, tillade hon litet dröjande, jag går här nu som en stackars enka och — ja, pastor, mycket händer på trettio år. Ja, sade Lindner, lycka och olycka, glädje och sörg. Ja, herr pastor,, yttrade gumman och satte sig ner med korslagda händer; det skall Gud veta alt vi haft många svåra dagar. Vi ha mistat vårt enda barn h r, just här i rummet. Vi bodde. här i början, men sedan har jag aldrig trifts här — och, min lilla mamsell, hon skulle selt min flicka, så snäll och vacker hon var, — ålta år gammal. Hon sjuknade; det är så långt till doktor, och slutligen hemtade vi honom; men det var för sent, sade han, ålta dagar för sent. Ack! dessa åtta dar ha bränt på milt samvete i öfver tjugo år, och så ofta Jag kommer till kyrkan och ser den lilla grafven, så tänker jag: åtta dagar för sent — eljest hade du nu kanske haft en fullvuxen flicka, som hållit af dig.v — Gumman började snyfta — poch det är grufligt att vara ensam här i verlden och ingen ha, som håller af en.p Tro icke det,, sade Lindner, och Hedda på en ,gång. Det finnes många som -hålla af en gammal mor, som är utan tröst och hjelp.