Aftonbladet – 3 februari 1845, sida 1

RR RV NATT TT TTT hvarken folkundervisningen eller de förbättringsförslag, som -sedan många är tillbaka varit inom ofvamnämde täroverk ä bane. Andra länders historia lemnar öfvertygande bevis på vådan af hierarkiens tvång öfver.den,allmänna uppfostran. I Frankrike var. det munkväldet, som nästan uteslutande vållade den stora Tevolutionens mest förfärliga utbrott, och i Spanien har man äfven i våra dagar likartade exempel. Det kan naturligtvis icke vara min mening, att -verkningarne af religiös fanatism kunna här blifva lika olycksbringande som i katholska länder; men jemväl hos oss saknas icke anledningar att vara på sin vakt deremot. Äfven i detta hänseende lemnar svenska presterskapets position ett ökadt stöd för påyrkandet af skolans emancipation från kyrkan, Den-fördomsfrie statsmannen måste ihärdigt arbeta derpå. . Honom kan det icke undfalla, att Europas allmänna förhållanden gestalta sig mer och mer derhän, att endast de nationer, bland hvilka intelligensen hunnit den högsta allmänna utveckling, kunna intaga en aktningsbjudande ställning, Ryssland, med sine kanske. 30 millioner lifegna, är af en jemförelsevis mindre politisk betydenhet, än de stater. med ringare folkmängd, hvilka under fria sociala förhållanden tillegnat sig fördelarne af en allmän kultur. Redan för årtusenden sedan hade man tillfälle erfara huru en föga folkrik, men kultiverad och af fosterlandskärlek lifvad stat tillkämpade sig seger öfver en ojemförligt mäktigare, men rå fiende. Man såg huruledes en obetydlig korps Hellener triumferade öfver den ofantliga persiska makten! — En nation bör söka sin förnämsta öfverlägsenhet uti en allmän upplysning. Den är medlet både att vinna superioritet i rent andligt afseende och att samla materiella rikedomar. Om skolan i sin allmänna betydels? förnämligast eger den tvefalldiga uppgiften att genom theoretisk och praktisk undervisning dana ungdomens karakter till ett sannt menniskovärde och att bilda den för det borgerliga lifvet, så behöfves icke mycken skarpsinhighet för att inse, fatta och bedöma vigten och angelägenheten af ett förbättradt system för Svenska undervisningsverket. Vid:tidpunkten af reformationen var ännu latinska språket folkens och de lärdes gemensamma föreningsbänd och den enda organ, genom hvilken de ömsesidigt kunde meddela hvarandra tankar, idter, insigter och erfarenhetens rön. Då användes den bästa delen af lifvets skönaste ålder för att lära ett språk, hvars stela mekanism måhända mera dödar än lifvar lärgirigheten. Gramatikens och syntaxens svårigheter utgjorde, snart! sagdt, det förnämsta af det klassiska studium, och det tord2 vara tvifvelaktigt, om ens hälften af dem som dermed sysselsatt sig, kunnat använda det till sin nytta. Utan att förneka, det kunskapen om den gamla litteraturen utgör en nödvändi g grund för en allmän vetenskaplig bildning, måste man dock erkänna, att då elementarläroverken hitintills i allmänhet uteslutit tekniska och industriella studier, så har samhällets rättmätiga kraf af bildningsanstalter i detta hänseende blifvit, på ett för tidens ocftergifiiga behof eftertänkligt sätt, förbisedt. Derigenom att man låtit den, så att säga, lärda bildningen vara oskiljaktig från uppfostran till det rent statsborgerliga lifvet, har den sednare blifvit så försummad, att privata associationer haft af nöden att genom enskilta skolstiftelser söka, i någon mån, afhjelpa den märkliga brist, som samhället i denna vigtiga del fått vidkännas. Eftersinnar man derjemte, att den moralika danhelsen hufvudsakligen beror af den sinnliga naturens inskränkning och af. en sådan väckelse åt det andliga sinnet, att hela icfnaden derifrån kan hemta sin riktning, så lärer, vid hugkomsten af den penalism, den dåliga disciplin, den kastanda, som elever vid flere allmänna undervisningsverk, och särdeles vid gymnasierne, från. äldre tider outplånligen bevarat, icke böra förnekas, att äfven förhållandet med den sedliga uppfostran jemväl gör en reform af elementarläroverken, högeligen önskvärd. Skollagar — skolstraff — skolbelöningar — hafva flerstädes bibehållit deras gamla prägel temligen oförändrad, och det moraliska ursprunget till menskligt värde är ännu vid desse läroverk mindre uppskaltadt, än den blotta dressur, som framkallas genom mekanisk pådrifning, någon gäng urartande till tyranni. Det ligger en väsentlig skilnad mellan en sann, inre, sedlig bildning och det yttre sken af oförvitlighet, som saknar all annan grund, än fruktan för förebråelse och bestraffning! Dessa anmärkningar kunna svårligen jäfvas af dem, som med fördomsfria ögon betrakta läroverksfrågan. Det är visserligen ett välbekant här nära befintligt odium theologicum förbehållet, att se denna sak utur andra synpunkter. Förhållandet härutinnan är hos oss -föga bättre, än det. varit i England. så länge Englands aristokratiska statsförfattning förblef oantastad och strålade i ofördunklad herrlighet, florerade äfven dess icke tvetydiga vän — den episkopala kyrkan, med fortfarande liknöjdhet och kallsinnighet för alla undervisnings-verkets bristfälligheter. Det var först sedan det demokratiska elementet genom parlamentsreformen vunnit en högre vigt som den engelska statskyrkan (High Church) måste beqväma sig att medgilfva skolornas reform. Förut var kyrkan-en afgjord fiende till all folkupplysning. Qväkaren Lancaster var den förste, som med verksam hand uppträdde för denna mensklighetens stora sak. Hans ideer funno understöd af en Bentham ttt——— mn LL