Aftonbladet – 3 februari 1845, sida 1

Ack ja! det finnes många goda menniskor, och slägt har jag — och slägten har små barn: med dem kan jag leka, yttrade gumman. Men jag har ett att-bedja er-om: min slägt bor långt borta härifrån och ingen sköter grafvarne, om ni ej vill göra det. Jag brukade alltid sätta blommor på flickans graf, Och har låtit lägga. ett kors med torfvor på Larssons; vill ni underhålla det der, att min lilla flicka ej blir utam sina blommor? Ty, vet ni, det förefaller mig liksom När allt är tyst, i nattens timmar; min flicka vaknar åter opp och, följd af englabarnens tropp, hon yr kring kyrkogården stimmar, och hittar då, hvarenda natt, de blommor små, som mamma satt; Gömdt är inte glömdt, det är -detta jag vill låta henne veta, det stackars lilla barnet. pJa, ack ja!, sade Hedda, vi skolasätta blommor på grafven, många, många vackra blommor., Tack! Då kan jag med lugn flytta härifrån; det är endast de två grafvarne,. som hålla mig här,, yttrade gumman. Och sdy, fortfor hon, pnär jag dör, så låt begrafva mig så, att barnet ligger mellan Larsson och mig — vi skola sofva tillsammans; liksom wvi ofta vakat tillsammans. När de unga reste mot aftonen, voro de i en högtidligare stämning än vid sin dittösa. — De sutto länge tysta; ändtlig ed Bröt Hedda tystnaden och sade: Också vi skola genomgå svåra pröfningar; men låtom oss aldrig förtvifla, låtom oss gemensamt draga sörgen. sÖch hoppas, sade Lindner: ng