Aftonbladet – 1 februari 1845, sida 2

,Nå — ödmjukaste tjenare, bror Lindner!, hörde denne, då han inträdde i det mönjeröda förmaket, och kyrkoherden Drängstedt tog honom i handen. Hä, hä, hä, mycket nöjsamt att återse en gammal vän! Min vördade svärfader vet kanske inte, att vi begge äro kamrater, hä, hä, hä, har följts åt sedan quarta; jag tror, jag var ett år före bror i quarta., Ja så, det är du, yttrade Lindner på sitt vanliga, fryntliga sätt; ty han kände ej en gång obehag af att träffa sina fordna ovänner; så hade hans sjelfbeherrskning öfvergått till vana. Nå, välkommen ! Julia, som satt i ett djupsinnigt samtal med sin mor, reste sig upp; det syntes tydligen, att hon kämpade med sig sjelf, och med en tillgjord snörpning på munnen, för att dölja dess vakanser, läspade hon: Odmjuka tjenarinna, herr magister! Öfverstinnan var vänlig, men mycket tankspridd, och fortsatte ifrigt samtalet med Julia. Drängstedt ordade mycket om alla de tusende gånger, han och hans lilla Julia hade sagt: pjag undrar nu hur våra älskade föräldrar ha det, Gud hjelper nog våra kära föräldrar, Gud ser till dem i nåd. Ja, kära svärfar, om svärfar visste huru ofta vi talat om svärfars godhet och mammas ädelmod — ja, det har varit vårt käraste samtalsämne., Ja sål, yttrade öfversten, enstafvigt. Och så kallade vi upp vår lille gosse efter min lilla Julia, och kallade honom Julianus Adam, så att svärfar inte blef glömd. Ja så sade öfversten. Och det lilla bärnet, fortfor Drängstedt, gör hvar afton sin lilla bön: Gud beväre morfar och mormor, pappa och mamma, och alla beskedlig menniskor! : pJa sål i Öfversten hade intet annat ord, änsitt eviga pja Sån. KAALHSL