Aftonbladet – 1 februari 1845, sida 2

Willmers Längtan vid hafvet tillhör naturligtvis äfven den romantiska eller mirakulösa skolan. Man finner der ock en vacker och romantisk melodi, ackompanjerad af effektfulla arpeggios (allt för venstra handen), man lyssnar med stigande deltagande till de rörande tonerna — till dess den högra handen börjar med sina mirakler,. Den romantiska venstra och den mirakulösa högra råka nu i en konflikt, som ej slutas förr än all illusion lyckligt och väl hunnit förstöras: ett resultat, som i nödfalläfven utan underverk) kunnat ernås. — Hr L. gaf den romantiska delen med ett högst intagande uttryck, och den mirakulösa med mycken lätthet och säkerhet. Af de båda Tarantellorna (hvilka tillsammans med föregående pjes bildade konsertgifvarens andra num: mer) var den första en transskription af Rossinis bekanta sång; att Liszt var transskribenten kunde man förmoda, äfven utan att titta i programmet. Den ändra tarantellan, en särdeles karakteristisk och liflig pjes, var en originalkomposition af Döhler. Bland sina samtliga nummer lyckades herr Löwegren jemförelsevis bäst i dessa båda pjeser, och förnämligast i den Sistnämnda, der han koncentrerade alla de utmärkta egenskaper, vi denna afton voro i tillfälle att iakttaga hos honom. Konsertgifvarens ypperliga spel väckte en verklig bifallsstorm, hvilken förnyades, sedan han till följe af den allmänt uttalade önskan gifvit Tarantellan da capo; och detta erkännande var desto mera glädjande, Som det fullkomligen motsvarades af den talang, åt hvilken det egnades. Konsertprogrammets öfriga innehåll var i alla hänseenden ganska intressant. Becthovens herrliga Sinfonia eroica skänkte konstvännen en desto högre njutning, som den gafs fullständig, och hedrande är det för herr Löwegren, att han föraktat de enfaldiga betänkligheter, som så ofta föranleda konsertgifvare till att stympa Beethovens mästerverk. Sinfonien exeqverades i det hela taget, på ett temligen tillfredsställande sätt, om man afräknar några här och der märkbara ojemnheter samt stundom bristande nyanSering. Ett verkligt nöje gjorde oss den Davidska concertinon för tenorbasun, utförd af herr Åkerberg med en mjuk och rund ton, ett vackert portamento och en färdighet, som desto mera bör erkännas, som han begagnade dragbasun och icke den lättare ventilbasunen.. Säväl exekutörens skicklighet, som den vackra och väl arbetade kompositionen framkallade ett lifligt bifall hos allmänheten. Hr Strandberg, hvilken som konsertsångare nyligen utmärkt sig så fördelaktigt genom sitt innerliga föredrag af svenska folkvisor äfvensom af herr Lindblads sänger, var mindre på sin plats i Adolars bekanta aria ur Euryanthe. Man kan väl i detta afseende icke förevita honom brist på bemödande, men detta kunde dock ej ersätta den energi, den fantasiens liflighet, som den starkt kolorerade kompositionen erfordrar, och hvaraf han ännu ej i behörig mån är mäktig. Anmärkningen rörer således mindre hans talang, än fastmer det föga lämpliga val han träfrat. Man finner ej ofta cn så vacker harmoni emellan komposition och utförande, som då man hör den förträffliga duetten ur årstiderna, sjungen af m:ll Fundin och herr Gänther. Den klarhet och jemnhet, som karakteriserar m:ll Fundins röst, ej mindre än hennes föredrag, öfverensstämmer särdeles väl med andan i Haydns idylliska skapelse, och herr Gäönthers sanna uppfattning af denne mästares skönheter gilver det hela en sällsynt grad af fulländning. Äfven vid detta tillfälle motsvarade de båda artisterne i allmänhet den väntan, hvartill deras föregående prestationer i detta afseende berättigade; dock föreföll det oss, som om någon räddsla hindrade ml Fundin från. att med full frihet öfyerlemna sig åt sin känsla, hvilken alltid låter henne träffa det rätta, då det ej ligger utom hennes egendomliga sfer. Gunattrtae EEE