Aftonbladet – 1 februari 1845, sida 2

KUNGLIGA TEATERN. HERR L. LÖWEGRENS KONSERT. Man tyckes i allmänhet både här och i utlandet numera hafva förenat sig om mera sansade och rättvisa omdömen än de, hvilka förr uttalades i afseende på den så kallade romantiska musikaliska skojan, och detta visar sig i synnerhet deruti, att sävä! den absoluta förkasteisen som beundran af detta konstfenomen nu för tiden mera sällan förmärkas. Man börjar skilja det oäkta frän det gedigna, och i samma mån som den stora publiken börjar utan pfanatismo afhöra de löjliga upptågena af en Thalberg, Liszt, Kuilak, tyckas de älskliga fantasistyc kena af en Chopin, Henselt m. fl. äfven hos den alivarsamme kännaren framkalla lifligare sympatier. Härvid, om någonsin, beror ganska mycket på föredraget, och knappast kunde denna ä!skvärda sida af nämnde konstföreteelse funnit en mera vältalig föreråkare än hr Löwegren. Hans sällsynta välde öfver instrumentet förleder honom aldrig att öfverskrida smakens och skönhetens gräns; uttrycket af den elegiska sinnesstämningen säväl som af de humoristiska utflygterna, den bacchantiska lusten, de otaliga små fantastiska nyckerna, hvilka gifva dessa miniatyrer en så liflig färg, har han fullkomligt i sin makt, och isynnerhet förstår han att bibehålla denna etheriska grazie, som så:ofta utgör grundfärgen i dem. Hans ovanligen mjuka och tonrika touche i cantabilet, hans behagfulla leggiero i passaserna, hans elegans i det hela gifva honom härvid rika medel vid handen. Att de äfven äro förenade med den förmåga i den högre stylen, som erfordras för att värdigt ätergifva en Mozarts eller Becthovens skapelser, vill ref. visserligen ej betvifla; dock måste vi anmärka såsom högst besynnerligt, att hr L:s egen repertoir ej upptog ett enda nummer af de klassiska mästarne. Hvarföre, då orkester var att tillgå, gaf hr Löwegren icke en pianokonsert af Mozart, Beethoven, Hummel eller någon annan klassiker? det borde dock framför allt varit af vigt för honom att dokumentera ej allenast behagel, utan ock djupet af sin talang, och då hans repertoir upptog 3 numnier, så hade åtminstone ett bland dem kunnat bestämmas för detta ändamål. Dessutom gaf denna repertoir, i den väg den var, skäl till anmärkning: den Thalbergska Normafantasien t. ex. är rätt egentligen — ett fuskverk, så vidt en fullkomlig brist på uppfinning, mening, symmetrisk uppställning — på allt, utom intetsägande löpningar, kan berättiga till denna benämning, och icke ens hr Löwegrens förträffliga behandlingssätt kunde dölja denna sanning. Att denna pijes, ehuru den var konsertgifvarens sista nummer, ej emottogs med mera bifall, än hvad uppmärksamheten mot en så utmärkt exckutör fordrade, talar ytterligare för vår iakttagelse, att denna pseudomusikart har spelt ut sin roll. Af mera intresse var Romansen och Rondon ur Chopins pianokonsert, hvilka innehålla flera rätt intressanta tankar, behandlade på denne författares vanliga djerfva och spirituella sått; dock märker man, att såväl konsertformen, som behandlingen af orkestern, betraktad både för sig sjelf, och i dess förhållande till principal-partiet, icke äro hans starka sidor. Ett eller par ställen gjorde härvid undantag. Hr L. utvecklade i sitt föredrag af pjesen en synnerlig smak och elegans, och lät aldrig af bravurpartierna hänföra sig till nutidens pianisters vanliga fel, att söka aftvinga instrumentet hvad som är främmande för dess natur.