Aftonbladet – 1 februari 1845, sida 2

i ran uti artikeln. Likaledes kunna vi förbigå de! serskilda utfallet mot hr Dalman, emedan han sjelf kan besvara det, och den oanständiga insinuationen mot hr statsrådet Wern, som ej torde behöfva besvaras. Den sista omständigheten visar i alla fall nog hvars andas barn artikeln är, då man vet att om i konseljen någon ledamot finnes, som är tillgifven Bondeståndets intresse, så är det visserligen hr Wern, och det är åtminstone ganska eget att höra Den Konstitutionelle, som så ifrigt kämpat emot detta stånds sak i representationsfrågan vid riksdagens början, nu hafva den skamlösheten att slå sig till dess riddare på bekostnad af dem, som ifrån början alltid stridt för det ståndets bästa. Då man har så litet solid föda 1 matsäcken, som redaktionen af Den Konstitutionelle, och dessutom, i följd af så tvetydiga och ruskiga antecedentia som denna firmas, ännu en lång tid måste tjena på förbättring, såvida man vill vinna något förtroende, så bör man åtminstone iakttaga någon försigtighet, att ej återfalla i de gamla synderna. För det Aftonbladet på en längre tid icke ansett nödigt att närmare följa Den Konstitutionelle på spåren, bör han ej tro, att vi alldeles lemnat honom ur sigte; han kan tvertom lita på, att vi skola bjuda till att hålla honom vid det rätta. Han bör också till egen varning påminna sig en fabel i Stridsbergs tyska chrestomathi, kallad Der läigenhafte junge Ochs, hvars sorgliga öde det var, att han till slutet blef ett offer för sin böjelse utt ljuga, ehuru denna i förstone egentligen kom mera af fåfänga och lättsinnighet, än af clakhet.