Aftonbladet – 31 januari 1845, sida 1

ärvid att tänka på den köpmans, snatt sagdt, olyckliga belägenhet, som uteslutande stödjer sin rörelse på utländsk bankokredit. Alla havs ansträngningar iro vanligtvis allenast ett offer för den fremmande, förlagsmannen, intill dess han icke mera förmår, utan dignar under bördan, ej sällan dragande flere med sig i olyckan. Den antydda utvägen, att medelst riksgäldskontorets obligationer supplera de indragna sedlarne, måste, ehuru icke sålunda uttryckt, vara tvåfaldig, neml., antingen att emot desamma upptaga lån inom landet, eller ock att utgifva dem genom lån i stället för sedlar. I det ögonblick stegradt vexelbehof drifver sedlarne till banken för utvexling af silfver, och följaktligen scedelstocken minskas, förekommer det mig klart, att återstoden af i omlopp varande myntrepresentativ erhåller i mån deraf okadt värde, och att derföre svårligen kan supponeras, att under dylikt förhållande någon i läncväg afhänder sig dessa eftersökte bankosedlar i utbyte emot oupsägbara obligationer, hvilka ingen kan tvingas att emottaga såsom god betalning. Bet sednare alternativet, att direkt bringa dessa obligationer i lånerörelsen, synes mig åtminstone lika om ej mera problematiskt, så vidt jag vågar att för denna äsigt söka stöd af erfarenheten med Skånska hypotheksföreningens förbindelser, hvilka, ehuru löpande med ränta, och dertill betalbara hvarje tredje månad, ändock icke förmått att i allmänna rörelsen uppbringas till ett myntrepresentativ, jemförbart hvarken med riksbankens elier med privatbankens sedlar. Hvad änudtligen sist beträffer den garanti, som andra statsmakten skulic meddela på dessa riksgäldskontorets obligationer, föreställer jag mig att denna icke afgafs utan alla förbehåll elter alldeles ovilkorligt, utan måste R. St. förmodligen derföre ät löftesmannen kunna inrymma någon motsvarande säkerhet, och skall jag förutsätta, att en slik kontraförbindelse, om jag så får kalla den, ligger till reds, ehuru icke bestämdt erbjuden uti stadgandet, att ett uppgifvet maximibelopp för bankens sedelemission icke får öfverskridas, utan ömsesidigt begifvande, så innefattar detta en rubbning i 72 W R. F., hvarom ännu i grundlagsenlig ordning fråga icke blifvit väckt, långt mindre vid denna riksdag hufvudsakligt beslut kan fattas, och i afbidan hvarpå öfverflyttningsplanen med dess tillbehör således finge hvila.r Tal. afstyrkte Då nu uppgifna skäl bifall till Bankoutskottets betänkande. Hr Falhem: Jag önskar, att de talare, som ogillat den föreslagna öfverflyttningen, varit ledamöter af Utskottet och der fått höra alla detlamationer om nöden i landet. Jag tror näppeligen, att de förmått afböja alla sådana påstötningar, och om cj nöden vore så stor, som den afmäjas, torde dock kunna antagas, att bankens n. v. sedelstock är nog ringa, att fylla handelns och näringarnes behof, och jag har ej funnit någon bättre utväg. För min del är jag ingalunda böjd för utländsk skuldsättning, men kan dock icke gilla, att man ser något spöke uti dessa obligat:oner; jag åtminstone fruktar det icke der, utan anser dem utgöra ett medel att trankilisera allmänheten (i fall förslaget antagits till större sedelstock), utan att afskära de lånbehöfvande och näringarne allt understöd; ty låt vara, att nöden icke är så farlig, som man skriker, nekas kan dock icke, att näringarne stå på klena fötter såsom förhållandet måste vara, om en sedelstock af 23 millioner vore tillräcklig, då den förut utgjort 35. Jag har derföre för näringarnas understöd biträdt den föreslagna åtgården, men icke i den afsigt, att banken för obligationerne skulle genast uppköpa silfver eller förränta dem, utan i mån af behof, i sammanhang med näringarnes förkofran, kunna lemna en behöflig sedelstock. Dessutom har jag hyst den förhoppning, att banken skulle erhålla en ny styrelse, och 42 N i detta förslag ger vid handen ett godt stöd rör fullmäktige, att försigtigt handhafva nämnde obligationer. Jag har hört försäkras, att om banken under den olyckliga perioden, sedan förra riksdagen, icke utsläppt en million nya lån i rörelsen, utan indragit i stället V, million, så skulle ingen fara för dess silfverfond hafva uppstått. Man ser imedlertid huru vigtigt det är, att banken väl administreras. Jag vill icke uppehålla tiden, utan åberopar hvad hr Foenander till försvar för Utskottets förslag anfört. jag har icke föreställt mig, att lånesystemet skulle ff riksgäldskontoret fortsättas; ty är det skadligt 1töfvadt af banken, så lär det ock så förblifva, om anen utgifvas af det förra verket, som i närvarande enningebehofver ej lärer kunnat indragas; någon tgärd måste imedlertid i närvarande förhållande idtagas, och om än samma skuldsumma för närvaande bibehölls, lärer den dock småningom böra morteras. Man har klandrat, att ej fastighetslånen fverflyttats i stället för diskonten. Det torde likväl ra hesinnas, att man icke på en gång lärer kunna etaga alla reformer. Öfverflyttningen af allmänna iskonten var lättast verkställbar derföre att denna ERNESTO OeN AT KAT ON SNS STORES ANNIE aan rss nee