Aftonbladet – 31 januari 1845, sida 1

der, och prostinnan anrättade allt så rundelig! att det nästan såg ut som hon ansett sina gäste för skeppsbrutna menniskor, hvilka ej ätit på e! månad; bordet svigtade och prostinnan hade der lilla ovanan, att truga mat i folk — i allsköns välmening — och den som åt dugtigt, gjorde den goda gumman en innerlig glädje och en heder åt hennes kokkonst, som prosten sedan fick höra omtalas hela veckan. Prostens lif var enformigt, men fredligt. Han gick i sina friska dagar upp klockan fyra på morgonqvisten och vandrade ut för att se till folket ute på logen. Hans pipa, ett gammalt sjöskumshufvud, som han under sin adjunktstid fått till skänks af skriftebarnen, nu mera en mörkbrun mumie och plansliten på sidorna, följde honom öfverallt, i sällskap med tobakspungen och eldstålet; ty fastän tändstickor redan; kommit isvang, kunde gubben aldrig förmås att nyttja sådane, emedan, som han sade, det ändå aldrig kunde gå fortare, än i ett tag. Då komministern eller fanjunkaren, det vill säga de närmaste grannarne, kommo, öppnades alltid brädspelet, och så satte sig gubben prosten och hans gäst der klockan sex, och hamrade till klockan tio, hvilket var någonting rätt ljudeligt, emedan spelet ej var klädt med kläde, utan blotta brädan, målad med ljusblå botten och svarta och röda kilar. Vid sådane tillfällen fick gubben alltid färska underrättelser, emedan vanligen den främmande varit inne i staden några dagar förut och egentligen tog sig anledning till visiten af en oehannan kommission, som han uträltat eller icke kun