Aftonbladet – 30 januari 1845, sida 2

det, äfvensom att herrar biskopar i synnerhet uppträdde till försvar för det gamla och så kallade klassiska, det vill säga klass-systemet. -Men det egentligen pikanta bestod i en fullkomlig nyhet i våra riksdagsannaler, nemligen, att sedan diskussionen förklarats slutad, tillkännagaf hr erkebiskopen och talmannen, alt han, i anseende till sin ställning inom Svenska kyrkan, ansåg sig böra anhålla att få yttra sin tanka i ämnet; hvarefter han i ett långt, och med allehanda fraser, enl:gt sitt kända skrifsätt, späckadt anförande, hvars uppläsning räckte mer än en fjerdedels timma, såsom en sannskyldig påfve slungade sina bannstrålar både emot Utskottet och alla andra, som vågat yrka på en reform i denna vigtiga sak, samt sedermera, när detta var slutadt, omedelbart framställde proposition. Det var intressant att iakttaga den förvåning, som detta i dubbelt hänseende djerfva tilltag väckte bland åhörarne, då det icke blott innefattade ett tydligt ingrepp emot 45 Riksdagsordningen, som uttryckligen säger, att landtmarskalk och talmän icke sjelfva äga någon röst i deliberationen, utan herr erkebiskopen jemväl derigenom, att han först frågade om diskussionen ansågs slutad, tydligen ådagalade en afsigt, att genom sitt derefter upplästa anförande, deri han häftigt tog parti för den ena af de yttrade åsigternaj inverka på det beslut, som omedelbart derefter skulle fattas, utan att någon kunde få tillfälle att svara honom; men hvad som hos flere, och deribland ett ej obetydligt antal närvarande ledamöter af deandra stånden, väckte än större förundran, var att ingen enda al ståndets ledamöter hade mod, att stiga upp och protestera mot detta uppenbara öfverträdande a! formerna, hvartill allt motstycke lärer saknas, så fråmt man ej dermed vill jemföra den ryktbara dagen, då Konung Gustaf III vid 4789 års riksdag begaf sig upp på riddarhuset och tog klubban derstädes. Flade något sådant tilldragit sig i ett annat stånd, så hade säkert mer än en ledamot uppstigit och yrkat att ståndet måtte anmäla saken hos Konungen och begära en annan talman, men ledamöterne af det högvördiga stånd -t tego stilla såsom skoölgossar, hvilka fått en skra pa af sin magister. Det var likväl ännu icke slu härmed. Då herrar Säve och Sandberg, hvilka båda förut med mycken talang hade yttrat sig för utskottets betänkande, uppstego och begärde alt proposition skulle framställas på tvenne olika punkter af betänkandet serskildt, debatterade hi erkebiskopen emot dem och vårdade sig alldeles icke om att fråga ståndet huruvida det gick ir på en sådan begäran, utan framställde propositior på det hela; och då doktor Sandberg dervid ånyc anmälde sig med ganska tydlig röst, såsom mån ga närvarande vittnen kunna intyga, låtsade hi erkebiskopen alls icke vidare höra detta, utar slog klubban i bordet och skred genast till vote rings anställande. Och hvad gjorde härvid dok tor Sandberg? Han teg beskedligt och lät si nöja och ingen annan fanns heller, som tillrätta visade talmannen för sitt ytterligare tilltag. V ihafve redan mer än en gång förut under denn: riksdag varit i tillfälle att anmärka, att hr erke biskopen ofta under öfverläggningarne visat si behäftad med en klåda, som gjort det för honon omöjligt att hålla sig stilla på den plats honon såsom ordförande tillkommer, utan att han blan dat sig i öfverläggningen, men sådant har doc hittills skett endast medelst ett och annat sprid ord eller någon kortare mening, hvarmed han hastigo mode interfolierat ladamöternes yttranden lett så berådt och uppenbart förakt för former nas helgd och för den ed han inför Konunge aflagt, sådan den befinnes i 23 S rikedagsordnin gen, har man deremot nu sett för första gången Imedlertid kan man ej neka, att hr erkebiskope förstår alt hålla disciplin ibland den andliga hjor den; sjelfva Jesuitergeneralen kan ej hålla de bättre vid makt, och det är i sanning roligt no att förnimma, huru åtskilliga ledamöter vid så dana tillfällen brumma på egen hand och knyt näfven i byxsäcken, men ej våga knysta ett ord De kunna nu uti en såd.n händelse, som den a sistl. gårdag, se följden af de friheter, som dere dan förut tillåtit sin talman, utan att näpsa han oförsynthet, och svenska allmänheten skall i de hela af denna scen utan tvifvel finna en öka anledning att stadfästas i sitt omdöme om de nuvarande representationssättet. När nu sådan kan ske medan Konungen ännu är qvar på riks dagsorten, hvad skall man ej då kunna vänta si efter Hans Maj:ts afresa till Norge. Vi böre måhända tillägga vid ofvanstående be mat Ia att vv; hvarlkan såra daltar Odman elle