Aftonbladet – 30 januari 1845, sida 2

— — Du tar pastoralexamen,, yttrade han. Hör du, Lindner, knip dig ett laudatur. Det är omöjligt,, svarade den blygsamme presten; det gifves endast åt academici. Ja-så; det är besynnerligt, det. Kan icke en pastorsadjunkt få det betyget? Jo visst; men han har sällan så mycket kunskaper — och jag) .-. yttrade Lindner, men afbröts midt i meningen af Pbilip: ;Håh! Kommer du ihåg då kemie professorn, som disputerade för prest och pastoralexamen. då vi kamperade tillsammans — han kunde ju ej ett ord theologi och fick laudatur? pJa, han var ju professor,, yttrade Lindner småleende; och om kan ej kunde theologi, så kunde han åtminstone annat. Du finner, att jag gör mig förhoppning om kanske ett approbatur. Nej, ser duv, invände vännen, ,ser du, mir plan är följande. Du får högt betyg; genom min fars inflytande skaffar jag dig en hofpredikantstitel, och när Wingeltofta och Franarp bli ledig efter gubben Zackrisson, som troligen ej lefvei länge, så söker du få förslaget och, som du vet är det vi, det vill säga jag, som i vår tillträder Klintinge egendom, hvilken har öfvervägande röst antalet. Lindner hade med en godmodigt satirisk min afhört sin väns vackra förslag. Nå, käre Philip men om jag ej mer vill blifva hofpredikant, hvac säger du då? Det vore högst besynnerligt al dig. Nej, alldeles icke. Titelraseriet är nog stor förut, och der det minst passar, är hos presterne som i allt böra vara en föresyn för församlingen Huru tror du jag skulle kunna tala mot fåfänga om menniskornas lust att uppskära der de in genting sått. om jag sjelf bade -hofpredikants ti tel, utan all någonsin hafva satt min fot på hof vet. Om församlingen vore beskedlig noz, att e lanse mig för en hycklare, skulle likväl mina ort förklinga utan verkan, då jag sjelf var en lefvan de vederläggning. ;På det der sättet gör du icke lycka, Fredrik — sade Philip betänksamt, Du har besynnerli ga samvetsskrupler. Nej, käre Philip! det är inte samvetsskrug