Aftonbladet – 30 januari 1845, sida 2

Sällskapet begaf sig till bordet och biskoper? uppmärksam mot kammarherren Nordenstråle? placerade Lindner bredvid sin ungdomsvän. Nu först fick han se Julias man: en lång, stel herre, med. uppstruket hår och tätt åtsittande halsduk; han var klädd i full uniform och lit de stora tanklösa ögonen långsamt gå omkring bordet. Det tycktes som den: goda herrn hade något svårt att vrida på hufvudet, och blott då och då hörde man hans hesa röst säga några ord till biskoppinnan eller någon annan, som kunde vara värdig hans uppmärksamhet. Lindner och kammarherrn hade mycket att tala om, och fastän Lindner med vilja undvek det så mycket som möjligt, undföll honom en gång ordet du. Baron och landshöfdingen liksom fick en ryckning i mungiporna och yttrade: Som jag kan höra, är ni och min svåger kammarherrn myceket bekanta. Ja, käre Silfverkors! svarade Philip, vi äro mycket bekanta, gamla vänner, och — tillade han vårdslöst skämtande — hos mina svenska vänner tycker du väl, att det passar sig att jag vistas.n Ja — ja visst, käre Pbilip; jag är glad att du har vänner,, yttrade svågern. Det hedrar ditt hjerta, och att herrarne äro gåmla vänner, finner jag mycket naturligt. Ja Vvisstv, sade Philip skrattande; nden der gamla vänskapen kostar ingenting; det är fasligt hvad den nya kostar mycket; — men barndomsvänner har man för platt intet. — Jag hushållar som du ser. och släpper ej en gammal vän förr, än jag slitit ut honom. Landshöfdingen. smålog, och ett förläget smålöje syntes kring hela bordet; men den stela mannens fru, Julia, hade häftat sin blick på de begge vännerna. Du gör rätt, Philip; en gammal vän är: det dyrbaraste man kan ega. På qvällen; sedan alla spelborden voro besatta och landshöldingen. satt inkilad mellan biskopen, en öfverste och en theologie lektor vid vira, bordet, sutto ändtligen Philip och hans vän 1 fred.