Aftonbladet – 30 januari 1845, sida 1

——— NTE RE RR TE an TS En ner, men hvart deras användande leder, hafva redan flere talare visat. Följden blefvce att realisationen väl upprätthålles för en tid, och de lånbehöfvande tills vidare vegeterade, men efter få år skulle: clyckan, svårare i samma mån som man framgått på den redan beträdda banan, ej längre stå att undvika, landet vore skuldsatt hos utlänningen, utan att något större ändamäl genom denna skuldsättning är vunnet, och banken ej vidare kunna uppfylla sina förbindelser. Ännu en gång måste jag derföre till utsk:s ledamöter ställa den frågan, om utsk. icke väntat sig några andra fördelar än dem, som på ofvananförda ställe, det enda der bet. innehåller något i detta afseende, finnas antydde: kan man icke uppaifva några andra, så nödgas jag bekänna, attgagnet är alltför ringa i jemförelse med vådorna, — — — Huru föga förslaget är egnadt att upprätthålla myntvärdet, kan man finna, då det i allmänhet syftar till en utvidgning af lånerörelser, som måste undergräfva bankens förmäga att uppfylla sina förbindelser, som jag i det föregående haft tillfälle att yttra mig. Tal. delade den åsigt, att fastighetslån borde försvinna från bankens rörelse; något spår till ett sådant syfte finnes likväl icke i bet., lika litet som något förslag att införa belåning å vexlar, ehuru det visserligen på ett ställe i bet. förespeglades något dylikt, Andra delar af bet. utvisar deremot, att man vidga mera sökt utsträcka de fcrra lånen, under samma skadliga former som hitills egt rum. Således är äfven förslaget att medelst kreditiv till provinshypotheksföreningar, hvilka associationer tvifvelsutan skulle komma att utgöra ett slag af jordbruksbanker, just egnade att befordra jordens ytterligare skuldsättning i stället att derifrån upphjelpa densamma. Likadant är förhållandet med län emot varor och borgen. U, har nemligen föreslagit ökadt kreditiv äfven för privatbankerne, som lemna sådana lån, då man istället bordt sörja för tillfällen att belåna vexlar och papper vunna på gjorda affärer. Ått förhindra våldsamma brytningar hade cen talare uppgifvit såsom sitt ändamål, och lika med honom tror jag sådana böra undvikas, men finner icke att utsk. löst denna uppgift. Man har visserligen genom nya lån för ett ögonblick hämmat de närvarande svårigheterna, men spår synes icke att en framtida trygghet blifvit beredd. Imedlertid hade det bordt tillse, att icke slutet blir allmän förvirring och en mängd familjers olycks. Lika med en annan talare, frågar jag: hvad är att göra för att på en gång upprätthålla myntvärdet samt afbjelpa förlägenheten och penningebristen uti landet? Frågan är af enstor och allmän betydelse och talaren har till någon del besvarat der, För myntvärdets upprätthällande är det af en oeftergiflig nödvändighet påkalladt, att en viss skärpning och förändring i närvarande låncrörelse sker i den syftning, att det olycksbringande horgens och kaveringssystemet må kunna upphöra. För penningeförlägenhetens afhjelpande är sparsamhet i lefnadssätt och förbättrade kreditlagar de enda varaktiga medel. Men staten har derjemte en skyldighet att hjelpa de lånbehöfvande, hvilka genom en statens inrättning blifvit inlockade i skuld och störtade uti de svårigheter, hvarmed de för närvarande kämpa. Det sätt hvarpå en isådan hjelp lämpligast heredes igenfinnes i en väl ordnad obligationsrörelse och en allmän hypotheksförening, inrättad i lika het med den preussiska. Detta utgjorde äfvene väl ämnet för min motion, och då jag förutser att dessa frågor till utskottet äterremitteras, hoppas jag att man ännu en gång måtte taga de af mig väckta frågor i öfvervägande; samt efter inhemtad kännedom af dessa hypctheksföreningar; särdeles de preussiska, med förslag i ämnet inkomma. Med afseende derpå, att öfvergången från den n. v. diskontlånerörelsen endast småningom, bör ske för att icke åstadkomma någon väldsam brytning, borde man, i min tanka, börja med en undersökning om hvilka klasser af medborgare som häfta för dessa lån. Man finner dä deribland först embetsmännen, hvilka, såsom löntagare, ej förmå att hastligare afbörda sina skulder, hvarföre för deras räkning borde afsättas ett kapital, motsvarande sammanräknade summan af deras lån, att på 40 år amorteras. Öfrige diskonters fordringar utgöras af lån åt handlande, handtverkare, fabrikanter o. a. näringsidkare, hvilka alla kunna anses på förhand hafva beräknat möjligheten att infria sina förbindelser, hvyadan dessa lån torde kunna ingå på 2—3 års tid. Möjligheten häraf blir så mycket större, om tillfälle beredes att för vexlar, utvisande gjorda affärer, utur handelsoch näringsdiskonten, erhälla lån. På detta sätt skulle ej någon väldsam brytning vara att befara; men deremot det stora ändamål man söker säkert, fast långsamt, vinnas. Jag yrkar betänkandets ogillande i nu föredragna delar. Hr Langenberg; Då man med noggrannhet och eftertanka genomläser BankoUtskottets betänkande JwJ 29, med förslag till en i vissa delar förändrad reglering af Bankens lånerörelse m. m., och jemnför de inom Utskottet afgifna reservationer, styrkes jag