Aftonbladet – 30 januari 1845, sida 1

mmm II I passa i mitt system. Jag har således, icke sor Drängstedt, omtalat att elden i helfvetet bestå af sprit som brinner, eller att en djefvul sitte på korken till bränvinsflaskan — man kan vä uppväcka fanatism, men aldrig bibringa öfverty gelse på sådant sätt. : Jag tror alt hvarje reforn beror på öfvertygelsen om dess nödvändighet, oc att en sådan måste ramla, om en enda osanning ligger i grunden; den hvilar då på ett giller — osanningen slinter alltid under, huru säker der ser ut. Och imedlertid har dryckenskapen nästan upphört i Träleboda; ty enhvar har blifvit öfver tygad om det förderf den sprider omkring sig om den förbannelse den uppväcker i samhället Jag kan ej finna hvad mera man kan fordra af en prest, som söker att med kärlek förlika meningarne, och anser ej sitt stånd värdigt att uppväcka hat och bitterhet. Jag har blandat mig i verldsliga angelägenheter! Ar jag icke menniska, är jag icke prest. Jag är som menniska skyldig att försvara den förtryckte mot hvem som helst, ått bidraga så mycket jag kan till det goda, det nyttiga, och jag afsvor ej denna pligt, när jag ingick i Herrans tjenst — jag snarare ökade min pligt, atl verka för allt godt, för ljus, för rätt, för sanning — intet af allt detta är verldsligt, ty det som är godt, är alltid himmelskt. — — — Jag skulle under dessa omständigheter frukta för min examen — men jag hoppas dock det bästa; man älskar mig icke — men jag begär blott rättvisa. Så slutade den gode prestens anteckningar för den dagen; men mer än en gång svigtlade hans mod, då hans förmän i sina tentamina på allt sätt sökte bringa honom ur fattning. Lindner hade likväl goda kunskaper, och dessa blefvo också erkända, om ej högt, likväl enskillt; men allt förändras, och således äfven detta. En vacker dag blef han bjuden till biskopen till middag. Lindner, högeligen förundrad, van-.