Aftonbladet – 30 januari 1845, sida 1

drade dit, beredd på det vanliga kallt satiriska mottagande, han förut rönt. Det var ej utan, att han fann det obehagligt att träda in i ett stort sällskap, för att der bemötas frånstötande af sin högsta förman; litet hvar skulle i hans ställe kanske känt mera obehag än han. Då Lindner inträdde i tamburen, var han resignerad; men redan på betjenten märkte han en betydlig förändring. Karlen bugade sig djupt och hjelpte kappan af herr magistern med en artighet alldeles osedd förut, isynnerhet som Lindner aldrig förr fått någon hjelp i det fallet. Då han kom in ij rummet, mötte biskopen honom och sade: Välkommen, mägister Lindner! Kom min vän, jag vill bereda er en glad öfverraskning. Här har jag mannen, min bäste baronl yttrade han till en herre, som stod omringad af en mängd nyfikna gäster, och den främmande vände sig om. God dag, hjertans Lindner; har du glömt mig än, min gosse! yttrade Philip Nordenstråle, den gamle gymnasioch akademivännen. Lindner, pastorsadjunkten Lindner, ville ett ögonblick ta sin gamle vän i famn, men han kom ihåg sig och bugade sig temligen djupt. Kära Fredrik! sade Nordeöstråle; du känner således icke igen mig; — se här, slå mig i hand, redlige kamrat, du min ungdomsvän Lindner slog sin gamle vän i hand, och nu var ter den gamla vänskapen befästad: Kom, Fredrik, jag vill tala vid dig, och nu lrog han Lindner med sig bort i rummet. — Nå, Fredrik, du är ännu adjunkt på landet; åh, är du lika tillfreds med att läsa för blinda summor, som förr ? Ja, jag har ej ledsnat ännu dervid, sade Lindner. Du gode, hederlige, hjertans hederlige men! — ;ch hvad är din belöning derför?p Jo, jag är nöjd sjelf sade presten, pfastög