Aftonbladet – 30 januari 1845, sida 1

tt ———— NR —————— ER —— RE ————————— ARE —E— EEE genom de från riksgäldskontoret erhållna obligatio ner, tillskapa en valuta, genom hvars försäljning el ler förpantning till utlänningen nya sedelemissionei och nya utlåningar skulle kunna organiseras. BankoUtskottet har också beträdt denna bana ge nom projektet, att öka fastighetslånen med 4 millior och att å denna väg utsläppa cen eller annan million nya sedlar. Närmaste följden häraf skulle blifva ett förnyande af utländska statsskuldssystemet, hvilken hana, en gång beträdd, skulle troligtvi s sedan vid hvarje riksdag med hegärlighet trampas, då dörren väl en gång vore öppnad för dylika operationer. Har afsigten endast varit, att från banken skilja den minst bankmessiga och svåraste realisabla af dess många lånebrancher, så borde väl fastighetslåren, ställda på 28 års äterbetalning, först kommit i åtanka; denna åsigt är också uttalad af flere bland de värde reseryvanterna. Är åter meningen att låta riksgäldskontoret emottaga diskonten med -dess däliga fordingar och attför denna fond perdu utgifva statsobligationer, på det banken i nödens stund skulle kunna använda dessa till realisationens upprätthållande, så är jag öfvertygad, att, i händelse Rikets Ständer icke äro nog okloka att besluta ökad sedelemission och nya utlåningar, det icke haflyver sig så farligt med myntvärdets upprätthållande; ty äfyen förutsatt att någon påkänning på den metalliska valutan skull komma att cga rum, är min öfvertygelse att den icke kan bli starkare, än att banken, med de 3,618,000 rdr den redan eger i riksgäldsobligationer, mycket väl skulle kunna reda sig, åtminstone med någon uppmärksamhet hos hrr fullmäktige. För att afhjelpa den så tnycket omskrikna penningekrisen, finnas möjligen flere medel, de flesta ändock bara palliativer, som hjelpa för ögonblicket, hvarefter det onda sedan med förnyad fart återkommer. Det verksammäste och radikalaste af dessa medel är i min tanka att, dä behofvet hräfver, minska bankens ntlåningar alla dess olika grenar, och att åtminstone för närvarande sätta stopp för all vidare utsträckning af lånerörelsen, hvarigenom den hittills rådande manicen, att öfver höfvan införskrifva varor och att till öfverflöd desamma konsumera, åtminstone torde bli minskad. Tal. utvecklade ytterligare nödvändigheten af denna indragning och instämde slutligen med hr Schartau om successiv indragning af bankovinsten och diskontlånens ställande på tre terminer, i stället för fem. Hr Arnberg: Då jag går att yttra några ord mot betänkandet, bör jag tillkännagifva, att mina anmärkningar. hvarken äro rigtade mot utskottet koilecktivt, eller någon dess ledamot sersklidt, utan bolt afse det resultat, hvartill utsk. komm t. — Jemte det jag förklarar, att jag instämmer i första delen af herr Schartaus anförande och uti de allmänna reflexioner, hvilka bemälde tal. uttryckt öfver det mål som nu bör vara bankens, anhåller jag att, innan jag öfvergår till nu föredragna delaf betänk., få yttra några ord öfver frågan i sin helhet. Om man på fullt allvar -vill företaga sig en reformation af banklagstiftningen, så är det af en ocftergiflig nödvändighet påkalladt att på förhand hafva gjort sig klar reda för de verkningar, hvilka de lagar, som skola reformeras, hafva utöfvat på landet. Dervid bör tagas i betraktande ej alienast denna den föregående lagstiftningens verkan hå sjelfva banken och dess förmåga att upprätthålla en nödvändig stadga i myntvärdet, utan äfven med oväld efterforskas huru banken med sina institutioner inverkat på hela samhällets välstånd och förkofran. Förfar man annorlunda, så kan det lätteligen hända, att man antingen stiftar en lag, hvilken väl fullkomligemn betr)ggar bankens existens, men som derjemte gör det möjligt för samma bank, att genom sin rörelse utpina landet och småningom uppsluka individernas förmögenhet, och derigenom tillbakatrycka allt näringslif, det obestridda vilkoret för allmänt väl, eller ock att man, såsom händelsen med detta förslag synes vara, än ytterligare förirrar sig på en rödan beträdd afväg och derigenom allt mera undergräfver bankens framtida rörelse och beständ. En sådan öfversigt af så väl banksom kreditlagstiftningens verkningar vågade jag försöka uti de motioner jag i ämnet aflåtit, och resultatet deraf bief att bristfälligheterna i bankoch kreditväsendet hade en dryg skuld till det allmänna och enskilda betryck, och det misstroende, som nu framkallat de bekymrande, ty värr allt för välgrundade nödropen i landet om förlägenhet och penningebrist, och om nödvändigheten af skyndsam förändring i denna maktpåliggande lagstiftning. Visserligen har det höglofl. Bankoutsk. med mycket lätt hand vidrört denna större, allmänligare sida af saken, såsom 49 punkten utvisar; men jag bör dock tro att utsk. fullkomligen erkännt riktigheten af de resonnemanger jag der tillåtit mig, då icke en gång ett försök till vederläggning. blifvit gjordt. An