Aftonbladet – 30 januari 1845, sida 1

slöto att gifva biskopen en äreskänk, och frukte: deraf blef en stor thåeservis af silfver, hvartil alla pastorerne och komministrarne samt en mängt adjunkter hade bidragit. Det är något både ömkligt och löjligt att se detta lycksökeri i massa verkligen det oegennyttigaste af alla slagen; ty ingen utom det lyckliga föremålet har nytta deraf. Nog af, biskopen var på sin äras höjd, då Lindner, rätt fram och utan menniskofrukan, kom för att uppvakta honom. Jasåp, yttrade biskopen, med ett förnämt smålöje, med en dragning åt förakt — pjag mins icke magisterns namn., Lindner ! Jaså, Lindner. Låt se, herrn har varit i Olsboda.n Nej, i Träleboda.n Ja, det var rigtigt. Nå, hur mår gamla Klasmark? — Jag hoppas att få se honom här, eller huru ? Jag vet verkligen icke. Är herrn ännu qvar hos Klasmarks?,3 Nej, jag ämnar taga pastoralexamen., Försöka, menar herrn, yttrade biskopen med elt satiriskt leende — man tar icke examen så lätt; vi äro stränga i konsistorium. Lycka till min vän, adjöl Ofverallt mötte Lindner samma köld; alla lektorerne voro trogna aftryck af biskopen; den ene lät förstå, att han gjort bättre uti att läsa sjelf, än att reorganisera folkskolan; en annan lät honom veta, att han icke med nog ifver predikat nykterhet — fastän han inom församlingen, genom sitt redliga nit och sin sanningskärlek, gjort mera än de flesta andra inom stiftet; men han hade hvarken predikat eller gynnat något slags fanatism, och hade ej skrikit sig till martyrkronan — en annan anmärkte, alt en prest icke borde befatta sig med annat än sitt kall, och förklarade slutligen, att Lindner gjort orätt uti att blanda sig I en process om: hållskjutsen, som landshöf-!