Aftonbladet – 29 januari 1845, sida 3

Jo visst käre Adolf, yttrade frun, fattade hans hand och började gråta. Ofverstens ord hade träffat henne; ty de voro sanna, och sanningen förfelar aldrig att träffa hjertat, blott det sker på rätt sätt och på rätt stund; men den skall komma, liksom solstrålen kommer från sin källa, i en oafbruten ström, och slutligen, då stormen någon gång söndersliter molnbädden som ligger omkring hjertat, kommer sanningens stråle dit ner. Ofversten satte sig lugn bredvid sin hustru, som fortfor att tyst gråta; hon ville bedja sin man om tillgift för alla de svåra stunder hon gjort honom, för det att hon ruinerat honom, — men blygseln förstummade henne; hon endast gret och tryckte hans hand krampaktigt. Nå min gummap, yttrade ändtligen öfversten vänligt, gråt ej, jag förstår dig, du vill bedja mig glömma, att det är du som förstört mina affärer. Nå väl, om det så är, så skedde det af en falsk tillgifvenhet för din börd och för din dotter — du ville nödvändigt att Julia skulle göra lycka — och först i sednare tiden, sedan du såg att allt höll på att förloras, nedsänkte du dina anspråk till en prest åt din dotter — nå väl, det var en dårskap; men ser du, om vi blifva vänner oeh nu på ålderdomen börja hålla af hvarandra, så får jag tacka dig derför; ty så länge Vi egde en styfver, kunde det icke ske. Se så, nu hafva vi bekänt allt för Lindner, han sitter här i Guds stad och ställe — kära hustru, det är tungt att hyckla; inte sannt du är gladare än förut, sedan vi sagt allt. Ofverstinnan satt nedlutad som förut, och gubben återtog: Ja Lindner, vi hafva förolämpat