Aftonbladet – 29 januari 1845, sida 2

fville behandla kr v. H. som fiende, skulle derige none sjelf ådagalägga på hvilka vägar, den vore stirdds JAtt en kraftåtgärds mot honom skulle väcka skrik; lär visserligen tfoligt, säger D. A. Ja, det är säs kerl, säga vi, nemligen ett stort glädjeskrik hos dem, som bruka skrika, i glädje som i sorg, i öfvermod och i klenmod. Men de, som kommo att ogilla det, skulle icke framskrika detta, men tyst beklaga för: blindelsen och dess rådgifvare. Det första, man härvid måste anmärka är den visserligen fintliga, men försåtliga taktiska manövern af artikelförfattaren att tala om den påföljd, som skulle inträffa, om en kraftåtgärd vidtogs emot herr von Hartmansdorff. Vi kunne ej ens fatta, hvari en sådan kraftåtgärd skulle kunna bes stå, och således lärer den icke heller komma i fråga; men dessutom har. Allebanda endast talat om, att det vore väl om Reg. med lofliga medek verkade mera sammanhållning, hvarmed ej lär kunna syftas på annat än de frågor, i hvilka hp von Hartmansdorff sätter sig emot en liberalare riktning hos Regeringen. Men hade detta blifvit upptaget, så hade insändaren i Posttidningen naturligtvis förlorat tillfället att framställa herr von Hartmansdorff såsom genom Dagligt Allehanda hotad med något martyrskap. Vidare har Insändaren på ett ganska skickligt sätt ledt sig till den slutsatsen, att det endast kan vara genom sin stora sakkunskap och talang, som Hr von Hartmansdorff innehar det ifrågavarande skolmästarskapet. Det är förut mer än väl kändt, att Aftonbladet alldeles icke anser Hr v. H. såsom någon talang i egenskap af statsman; utan tvärtom, att denne man är i stånd, att genom sina inskränkta vyer och sin envishet bortskämma eller förlama hvarje sak, deri han såsom organisatör vill inblanda sig. Såsom bevis härpå, hafve vi förut citerat hans cholera-författningar, hans stela och overkställbara projekt till statsförvaltningens organisation, hans chefskap för industriföreningen, hvilken under tiden tynat af och bortdött, m. m. Vi tro likväl att denna åsigt ingalunda skall hindra oss att erkänna all den verkliga förtjenst, som finnes hos honom, och att; det såmedelst icke heller blir svårt att förklara hvarifrån hans inflytande på Riddarhuset härleder sig. Härtill finnas flera orsaker; men i synnerhet tvänne. Man måste nemligen otvunget erkänna, att Hr von Hartmansdorff, mer än de flesta andra, är hvad man kallar en politisk karakter. Likt en Steman i Dannmark, en Schecle i Hannover m. fl, fasthåller han strängt och orubbligt vid förfäktandet af konungadömets stödjande på byråkratien samt kastoch korporationsintresset. Att han redan för denna grundåsigt, alltid uttalad med öppenhet, myeket ofta äfven med ett visst koketteri, skall ega många sympathiör inom Riddarhuset, är lätt förklarligt. Men denna sympati underhålles och stärkes ännu mer geaom en makalös ihärdighet, hvilken är så stor, att han aldrig försummar något plenum från början till slut, och aldrig drager i betänkande att förlänga diskussionen huru länge som helst, för att kunna hafva sista ordet. Denna sednare om:;ständighet, ensam, verkar ganska mycket att gifva honom en viss gloria; ty ihärdigheten gifver en större makt än någon tror; och då det icke på andra sidan finnes någon, hvars tid eller håg tillåter att följa honom med samma seghet steg för steg i vederläggning, så vinner han ensamt härigenom ofta segern, när pluraliteten dessutom af sig sjelf lutar åt samma håll. Härtill bör ännu rättvisligen läggas, att han genom sin långvariga och ständiga talöfning, då hans yttranden torde uppgå till nära en tredjedel af samtliga ledamöternes inom ståndet i antal, vunnit en betydande redighet och dialektisk färdighet i sitt föredrag, äfvensom att ham ingalunda är rädd att taga sina argumenter hvar de finnas och att någongång skapa sig sjelf premisser efter behof, hvilket mången af åhörarne icke alltid observerar. Vill man deremot närmare granska hans satser och slutledningar, så skall man lätt. finna, och det kan äfven bevittnas af åhörarne: på läktaren, att hans argumentation ofta är så svag och ihålig, att den icke uthåller någon lor gisk kritik. Också finner man mycket ofta, att han och hans medbhållare icke sällan, och i vigtigare frågor merendels, synas alldeles slagne. i debatten vid dess slut, men då kommer voteringen och gilver ett annat utslag. Förmodligen jär det denna omständighet, som gör, fatt motståndarne icke alltid vilja upptaga tiden med att följa honom så noga på spåren. Serskildt skulle det slutligen vara intressant att få veta den rätta betydelsen af det mystiska Jultrycket, att hr v. H. gjort en större tjenst än någon annan åt den förre Konungens krona. Vi Jåtminstone äro ej i stånd att dechiffrera detta IMånne det bestod deruti, han genom sim politik lår 4838 kom kronan snart sagdt att darra på