Aftonbladet – 29 januari 1845, sida 2

Lindner ville ej kullstörta den goda flickan: luftslott, utan höll med. Oeh jag skulle flytta in till staden! Nej, Hed da, nej aldrig! sade öfverstinnan. — Jag skal dölja mig för hela verlden, ingen skall se mig jag skall dö i en börtgömd vrå, — nej, Hedda jag flyttar ej till staden. Men hvarför inte, goda tant? — Endast de kan man förtjena på en pension, yttrade Hedda Nej, mitt barn; jag, öfverstinnan Svensson förut gift med en adelsman och sjelf af adel jag, som fordom åkte in till staden med spam och hade egen våning — skulle jag underkast mig hela verldens förakt och bo på en vinds kammare kanske och låta borgarfruarne se mi öfver axel? Nej — i evighet nej, jag vill ej s fläcka ner min ära., Men, tant lilla, inte föraktar någon tant der före, att tant är fattisp, sade Hedda, till hälftei gråtande, till hälften leende. Ack mitt barn, du känner icke verlden, suc kade öfverstinnan, den fattige är alltid föremå för verldens förakt; eller är det inte så, her magister? Jag tror det icken, sade Lindner; men on så vore, om några skulle förakta er för fattig domens skull, så äro de så lumpna, att dera aktning aldrig ägt något värde, och om ni förlo rar något som ej har värde, har ni ju egentlige ej förlorat något; om ett barn tror att en såp bubbla är af sillfver, så skall det lära sig att inse att ej så var, om ej förr, likväl då den brister. Åh jar, yttrade öfverstinnan, ni talar så de för att trösta mig; men ni tänker helt annorlun da. Fattigdomen är föraktlig, Man kan ej mer: