Aftonbladet – 29 januari 1845, sida 2

— ——t— — Uti Aftonbladet för i går lofvade vi att åter komma till ett serskildt stycke i en artikel a Postoch Inrikestidningen för i måndags, riktar hufvudsakligen emot Dagligt Allehanda. Uti nämnde artikel förekommer nemligen ce formlig panegyrik öfver presidenten von Hart mansdorff, hvilken kan förtjena att något när mare belysas. Anledningen härtill är hemtad frå: ett yttrande i Allehanda, att det tyckes vara er alltför generös passivitet, om Reg. fortfarande låter herr von Hartmansdorff spela skolmästarc på Riddarhuset, utan att Reg. äfven på sin sid: med lofliga medel försöker en sammanhållning. Denna tankeyttring från Allehandas sida syne: väl både naturlig och riktig, men författaren hai tagit den så, som om Allehanda derigenom ren af hade framställt herr von Hartmansdorff såson pregeringens frende, och likasom till vederlägg ning af denna hypothes, yttrar författaren derefter följande: Hr v. H. framställes här som Regeringens fiende Hvarigenom har han förskylit detta? Han har un der innevarande riksdag talat några få gånger emo Kongl. propositioner i organisationsoch lagfrågor om. Hvilka det icke kan vara riksdagsmannen förmen att tänka olika, men han har alltid yttrat sig me värdighet och med vördnad mot Regeringen? Sedai hxilken ti4 har detta blifvit en så oförlåtlig synd Vihafva ännu i friskt minne huru den i alla afseende! obetydligaste tjenstersån uppphöjdes till em medbor gerlig hjelte, blott för det han talade mot Regerin gea, äfven om det skedde i de mest olämpliga orda lag. I alla frågor, som rört kronans verkliga intres se, har hr v. H. alitid. understödt densamma, oc emet dem, som likväl hafva så angeläget att blifv ansedde som Regeringens: vänner. Om hrv. H.spe lar ensam skolmästare på Riddarhuset, så komme det troligen deraf, att han, genom statsmannastudiei förvärfvat sig en sakkännedom, större än de fleste: och eger en större talang i framställningssätt, oc somm bildar homaom till den i parlamentarisk väg, uta all jemnförelse, utmärktaste man under väst nya stats skick. Hans inflytelse kan icke nu, som i förra då gar, skyllas på kanmarillamakt. Han är ingen ri man. Han är utan alla höga aristokratiska släg föröindelser. Hans personlighet har ingenting. för förande. Han saknar till och med de inställsan ma egenskaper. som fordras för partichefen. Har inflytelse kan således omöjligen skyllas på ann: än öfvertygelsens makt, hvilket äfven visar sig dei af, att han icke sällan blifver öfverröstad. Dt kan: vara oangenämt för mången, att en enski man tillvällar sig en sådan makt, men det är barn: ligt af dem, som anse sig stå på den politiska frih fens bas, yrkande tankens frihet, ordets frihet, smiö delsens frihet, att beklaga sig öfver en sådan mar tal och uppmana till hans tystande. Det förnekand af andras kunskaper och omdömesgåfva, som dett skrik på ledning och skolmästerskap innebär, skull det utgå från subjektif erfarenhet af egen oförmäg at: framkomma med annat än det som är föresta vadt af en ledare eller skolmästare? Eller skull det, tilläfventyrs, ha sin grund i den lätthet, hvar med man sjelf, sitt ringa pund oaktadt, funnit sig vid vissa tillfällen, kunna leda mindre kunniga ti understödjande af sina åsigter? Att regeringen me lofliga medel också ä sin sida försöker en samman hällning, gilla vi fullkomligt. Men dessa loflig shedel kunna icke vara andra, än de, att genor statsmannaförmåga och parlamentarisk talang gör hr v. H. skolmästarekaHet stridigt. Med undanta af de sednaste debatterna i tullfrågan hafva Reg ringens medlemmar hitintills mestadels varit tyst Attde under sin egen tystnad, derjemte skulle vilj för sammanhållningens skuld, tysta hr Vv. H., VO hvarken ett klokt eller ett lofligt medel. Det för medlet torde derföre vara tjenligare att påtänk Att uppmana en konung till en s. k. kraftåtgär mot en man, som gjort en större tjesst åt hur lfaders krona, än någon annan man Svea lan Ifaller i det löjliga. En regering, som ansåg o4