Aftonbladet – 29 januari 1845, sida 2

— ———8W—---?Q!X Z2-—-----— u— —R-L— -— visa sig bland menniskor, man är utesluten ur samhället — man är utskjuten derur, så snart man blir fattig. . Lindner smålog medömksamt. — Men, min goda öfverstinna, jag har varit fattig i alla mina dagar, .men jag har ej derföre varit utesluten ur samhället — jag har aldrig funnit armodet tryckande, utom då jag derigenom varit hindrad att sagna andra, då har det tryckt mig; men jag har alltid fått någon utväg, och om jag ej kunnat sjelf hje!pa, har jag alltid funnit andra villiga dertill. Det finnes mycket godt och vackert här i verlden, blott vi vilja se det. Nej, herr magister,, återtog öfverstinnan; ,verlden är elak, känslolös för andras smärta; ni utgör ett undantag, herr magister. Jag erkänner att jag ej väntat att finna er så fördomsfri, att ni icke föraktade oss, sedan vi icke mera kunna lefva enligt vårt stånd. Lindner skulle just svara, då öfversten kom in. Gubbens ansigte var mera öppet och fryntligare än någonsin förut; han tryckte Lindners hand. pVälkommen till oss, magisterl, yttrade han vänligt. Nu kunna vi se hvarandra ärligt i ansigtet; ty nu prålar jag icke längre med lånta fjedrar, — steget är gjordt, och jag hoppas att alla skola få rätt. Och han är ännu vår vän, som fordompy, sade öfverstinnan, liksom för att gilva sin man en upplysning om prestens natur. Ja visst, min hustru, sade öfversten småleende, ,det är klart det— Jag är öfvertygad att han till och med håller af oss mera nu, än förr — är det inte så, Lindner? — Olyckan adlar 0sg i edra ögon, ni håller al oss, inte sannt?a