Aftonbladet – 27 januari 1845, sida 3

SVH PB MR MA Framkommen till grannskapet af Ingemarshof, tyckte ljag mig märka att någon fattade i hästen och strök Iden till sidan af vägen, så att åkdonet började stjelI pa; men i anseende till det fullkomliga mörkret kunIde jag ej bestämdt urskilja huru dermed förhölle sig, hvarföre jag hoppade utur åkdonet och ropade på mitt sällskap, hvilket likväl ej lät afhöra sig. I Då jag åter vände mig om, varseblef jag en karl stående bredvid mig, som, i uttryck, dem jag icke kan påminna mig, anbefallte mig tystnad, hvarafjag hadeanledning att anse honom för en rånare, och erbjöd honom hvad han önskade i betalning, endast han ville vara mig behjelplig att åter få åkdonet i ordning. Istället för hjelp blef jag öfverfallen och slagen, så att: jag, så väl derigenom som äfven af skrämsel, blef försatt i ett så förvirradt sinnestillstånd, att jag icke visste hvad som föregick omkring mig och hvarunder jag beröfvades mina medhafde penningar. Att våldsverkare fråntagit mig åkdonet, såsom i Dagbladsartikeln uppgifves, är ej af mig påstådt; men i anseende till den förvirrade sinnesförfattning, hvari jag genom misshandling och skrämsel blifvit försatt, vet jag ej om någon hjelpte mig upp i åkdonet eller ej, men vill likväl förmoda, att det förra egt rum, och hvilken väg hästen sedan med mig tagit, var mig obekant, tilis jag igenom det buller, som hästens fasttagande förorsakade, åter uppskrämdes, och troende mig äter i fara för våld, tog till fiykten samt springande begaf mig hem. : Att jag vid ofvannämnde tillfälle var utaf starka drycker öfverlastad eller deraf på ringaste sätt oredig är helt och hållet ogrundadt såväl som, ibland andra, den uppgiften att jag behöft hjelp för att vid afresan från Albano uppkomma i mitt åkdon, och det måste på det högsta förundra såväl mig som hvarje rättänkande huru så ogrundade uppgifter kunna hos tidningsredaktionen uppgifvas eller af den emottagas och publiceras innan jag ens blifvit hörd i poliskammaren och kommit i tillfälle att veder!ägga den förbrytelse, man på ett så skymfligt sätt vill pådigta mig. Till en början anhäller jag att ofvannämnde vittnen fabrikören Kuhlman, bacaremästaren Skarpman, kopparslagaremästaren Ekman, ,Snickaremi ästaren Forssblad och notarien Bråvik må blifva såsom vittnen afhörde i afsigt att dermed vederlägga den emot mig gjorde beskyllning för fylleri, hvarefter jag sedermera vill tillse hvad: ansvar bör drabba redaktionen af Dagbladet för dess lögnaktiga, förvrängda och äreröriga uppgifter, till hvilket ändamäl jag. anhåller att med allra första få lösa poliskammarens protokoll så väl för denna som föregående dagar. Slutligen får jag yrka att i anseende till de motsägande och tvetydige uppgifter de personer afgifvit, hvilka sagt sig hafva emot betalning hulpit mig med mitt äkdon å Roslags-tuligatan, ett noggrannare förhör må med dem företagas till utrönande af sanna förhållandet. Stockholm den 23 Januari 4845. S. Hallengren: Härvid var bilagd en vittnesattest så lydande: På begäran af målaremästaren hr S. Hallengren, få undertecknade härmed intyga, att hr Hallengren vid sin afresa från värdshuset Albano, söhdagsaftonen d. 49 innevarande månad, icke på något sätt varafstarka drycker öfverlastad eller, ens syntes af hans åtbörder eller kunde å hans tal förmärkas, att han sådan vara förtärt, utan var Hallengren vid detta tillfälle i sitt uppförande lika beskaffad med hvad han vanligen brukar vara, och icke eller vid detta tillfälle behöfde någons hjelp för att uppkomma i sitt medhafda åkdon. Detta kunna vi med ed intyga när så påfordras. Stockholm den 20 Januari 4845. J. A. Bråvik, v. notarie. IL. P. Forssblad, snickaremästare. AA. F. Skarpman, badarmästare. S. Ekman, kopparslagaren, Förestående skrift har H. låtit i Dagbladet införa jemte en till samma blads redaktion adresserad reklamation, i hvilken H. uppgifver, att han, då herr polismästaren Bergman, den 43 dennes, två gånger besökte honom, bedt polismästaren inställa undersökningen, helst H. vore sjuk och icke visste huruvida han kunde finna någon bevisning mot dem, som öfverfallit honom; att när oaktadt denna begäran, flera för hör ofn händelsen blifvit hållne, H. sändt ett ombud till poliskammaren och begärt få villnen afhörde, men att polismistaren förvägrat detta, under uppgift att H. blifvit ställd under tilltal för fylleri och sabbatsbrott och sålunda vore skyldig att personligen tillstädeskomma: att H. sedermera blifvit kallad till förhör sistlidne torsdag, och vid detta begärt få medhafde vittnen afhörde, men fått af polismästaren det svar, att hans tid icke tillät honom att befatta sig med fyllerier och öfyerdådiga körningar på gatorne, samt att polismästaren omedelbart cfter detta svar beslutit målets öfverlemnande till domstol. Slutligen anmärker H. att det efter hans öfvertygelse tillhört poliskammaren att fullfölja undersökningen, samt han, då sådant blifvit vägradt, är sinnad anmäla saken hos RB. St:s justiticombudsman. Ehvad man än tänker om verkliga förloppet af den händelse, som gifvit anledning till denna polishändel, kan man likväl icke förklara hvarföre poliskammaren afbröt undersökningen, just i det ögonblick då den på en gång anklagade och anklagande efter poliskammarns eget föreläggande tillstädeskom och meåförde personer, som kunde i saken lemna vigtiga upplysningar. — En industririddare af den förslagnare sorten inställdes i Lördags i poliskammaren. Han hade samma dag på förmiddagen, just som han anländt till staden, gifvit sig i tal med en östgöthabonde och förmått denne att låna honom 20 rdr bko mot pant af åtskilligt silfver, inlagdt i en tillåst ask af bleck. När bonden straxt efter transaktionen ville ytterligare beskäda sin ask, fann han den fylld med småsten och skyndade att vända sig till polisbetjening, som så hastigt kom öfver Mellberg, att man hos honom återfann, ej blott den rät a asken med silfret uti, utan äfven flera andra askar, alldeles lika med den nyssnämnde, men fyllda med sm: ästenar. I poliskammarn igenkändes M., såsom bekant för en af fångvaktmästarne, som för en 20 år sedan haft M. under sin värd, då denne, i egenskap af hästprånglare och spelare, haft åtskilligt obytt med rättvisan. Meilberg synes vara öfver femtitalet, och liknar, efter hvad vid undersökningen närvarande personer yttrade, en komminister från landet eller en riksdagsman. Han kommer att hållas häktad intill dess Jupptysning angående de af honom företedda betyg kan inhämtas.